Mommy Rocks

Jag är jag och andra får helt enkelt acceptera det eller låta mig vara ifred!!

Sista året har jag knäckts av olika anledningar och då har alla händelser blivit så stora för mig. Vissa är ju stora men jag kan inte ta in allt för då orkar jag inte. Det blir för mycket känslor och jag kan inte vara alla till lags.

Alla kommer inte hålla med om mina åsikter och dom som inte kan acceptera att det jag tycker känner och tänker är den jag är dom får väl backa från mig då, för jag tänker inte backa längre.

Häromdagen blev jag ledsen igen för jag fick veta att en tjej, som varit en av mina närmsta vänner, inte tar sitt ansvar för det hon själv har skapat!!!

Utan att lämna ut någon så kan jag säga att hon skickade avklädd bild på sig själv till min man. När hon pratade med mig sa hon att hon hade inget att säga till mig. Detta var alltså en av mina absolut närmsta, är det konstigt att jag har "trust-issues" ?? Och nu går hon och säger att det är bara ett missförstånd!

En bild säger mer än tusen ord!!!!!!

En del av mig brusar upp så att jag önskar att jag inte hade ett ansvar som mamma för då kunde jag lära henne läxa. Men den större delen av mig säger:

Håll huvudet högt och låt henne inte ta mer av dig än vad hon redan gjort.


Och varför är jag så här personlig i bloggen????
Jo för jag har inte gjort något fel!! Jag ska inte skämmas för vad hon gjorde. En längre tid har jag känt att hon smutsat ner i mitt liv, men det har hon inte om jag inte tillåter det. Och går hon omkring och pratar om det så kommer jag inte backa och låta folk tro att jag är en människa som tar avstånd för skitsaker...






Needless to say, hon kommer aldrig ha en plats i mitt liv igen. Och hon kommer få skämmas över den människa hon är som inte kan stå för vad man faktiskt gör och inte kunna be om ursäkt. Även om man vet att man inte blir förlåten så ber man om ursäkt för det misstag man gör och inte för att man vet att man då blir förlåten..
Men så resonerar ju galna grannen med... citat "Dig är det ingen idé  att be om ursäkt till för du tar ju inte emot den".... hmmm samma skrot och korn det där tror jag!
Man kanske skulle para ihop dom, gullig familj det skulle bli !!



Och är det något jag har lärt mig sista tiden så är det att ta vara på dom som tar vara på mig. Vännskap handlar om att ge och ta utan smussel och skitsnack. Och dom människorna är såååå väldigt många fler <3


Jag har funderat så mycket...
Och jag kan inte sörja fel... Vi är alla olika...
Jag har rätt att prata med mina vänner om vad jag känner och bearbeta vad som har hänt...
Jag ska inte anpassa mig efter andra jämt....

Och man få säga NEJ... Vilket jag inte gör ofta.....



Även om detta inlägg verkar väldigt negativt så är det inte det.. Utan jag har själv börjat tro på det jag så länge pratat om... Man säger ju jag bryr mig inte, fast det gör man... Men nu rinner det av.. Det sitter först men sen rinner det av..

Alla som pratat om mig eller gjort mig orätt är inte värd min energi,
för det säger mer om dom än vad det gör om mig..


Jag är jag, och jag är tamefan den bästa Lina Magdalena Häggström Börjesson som finns!!!!

(hoppas nu detta peptalk håller sig och att jag inte faller igen!)

Igår var man på galej i Öregrund.
Och jag hade riktigt kul!!!


Träffade gamla goda vänner och även nya människor.
Och igår var det som hela världen visste att jag var låg i dagshumöret. Jag fick så många komplimanger om allt från min frisyr, smink, bloggen osv Jag fick en enorm ego boost och idag fast man är krasslig så känner man sig faktiskt lite snygg ;)


En helt för mig främmande tjej kom och satte sig i knäet på mig och talade om att hon hade läst mitt inlägg i bloggen om Norge. Hon gav mig kanon bra feedback och tyckte det var bra skrivet. Och det är ju jätte kul och höra!

Speciellt när en främmande människa kommer fram helt plötsligt, det har hänt fyra ggr förut att främmande människor kommit fram för att tala om att dom läser bloggen, och det är lika kul varje gång :)


Men skoj hade jag iaf och det var helt klart värt det idag ;)





Fina vänner :)

Jag ler.
Men jag fejkar.

Jag tänker.
Men jag är förvirrad.

Jag sover.
Men jag drömmer.

Jag lever.
Men det gör ont.

Från wikipedia:

Ödet hänvisar till ett förutbestämt förlopp.
Det kan ses som en förutbestämd framtid, antingen i allmänhet eller för en enda individ.

Vänskap är en social relation i vilken de båda parterna känner tycke för varandra och hyser ömsesidig tillit och respekt.

Tillit är få förunnat,
och jag tycker jag gett det jag kunnat.
Men när det händer om igen,
och jag mister en vad jag trodde god vänn.
Då känns det ensamt, mörkt och kallt,
och jag mister lusten till allt.

Muren växer och blir högre än hög,
huvudet blir till gröt och känns trög.
Man undrar vad man gjort för fel,
varför kan inte jag få vara hel?
Jag önskar allt kunde bli som förr,
att man bara kunde stänga en dörr.

Och glömma allt det som hänt,
slippa känna det jag redan förr har kännt.
Vad har jag gjort för att få detta?
Att känna helvetets heta hetta.
Ingen förklaring och inget svar,
och här sitter jag som ett frågetecken ensam kvar.

Varför?



Känner att jag behöver en vänn mer än någonsin nu. Men vet inte vart jag ska vända mig och inte var jag ska göra av mina känslor. Det är så svårt för mig att tala om vad jag verkligen känner innerst inne.

Fuck it!

Ibland när det känns som världen och universum är emot dig, världen stormar och ens kropp faller som dominoplattor,
då är man som gladast över dom som står stadigt vid sin sida!

Ikväll lägger jag mig som en lycklig kvinna med mina riktiga vänner, som alltid tar sig tid att fråga hur jag egentligen mår, i mitt hjärta och tätt inkurad i armkroken på mannen som får mitt hjärta att slå extra slag varje dag samtidigt som jag hör andetagen från mina mirakel.

Om all skit jag fått uppleva sista tiden har lett mig till vad jag har idag,
så kommer jag vara evigt tacksam.

God natt

Jag har haft två helt underbara dagar med min kära vänn Maarit och hennes två prinsessor :) Och nu ska det definitivt inte ta 6 år tills nästa gång vi ses! I slutet av sommaren tänker jag pallra mig med min  familj hem till hennes boning! Skönt när man har vänner som man inte träffat på länge men ändå är allt som om det vore igår.

Men i onsdags var jag ju hos en arbetsterapeut i Uppsala för att kolla upp min vänstra hand som inte är opererad för karpaltunnelsyndrom. Jag har ju fått problem mer och mer och vill verkligen inte operera den eftersom operationen var så smärtsam. Fy för att opereras vaken, usj usj usj!

Men beskedet hon gav mig var jag inte beredd på alls....

Det är inte karpaltunnelsyndrom, jag har fått en nervskada från olyckan när jag ramlade och fick en fraktur i armbågen.

Så nu väntar troligtvis två operationer av armen, en i handleden och en i armbågen... Vill inte vill inte vill inte!!!!!
Fram tills att jag fått det ordnat så har jag fått direktiv att inte böja på armbågen för att det kan göra skadan värre. Och att jag får tillbaka allt 100% normalt hade hon svårt att tro.

Jag ska börja jobba på måndag.... Och jag känner mig för dum för att vara sjukskriven, det är ju bara tre veckors jobb totalt. Samtidigt är jag så rädd att jag kommer att försämra armen och få mer permanenta skador. Och sist när jag försökte jobba under gravioditeten och inte klarade av allt i samma takt som alla andra så fick jag ju mig en avhyvling som hette duga.

Jag kan säga att jag har bara ett nystan i magen som vrider sig och säger massa olika bud:




Lina, din arm är viktigare än tre veckors jobb.

Lina, sluta oroa dig och jobba på bara.

Om någon säger något så kasta skit tillbaka.

Bara sköt ditt jobb och sätt på skygglappar för allt annat.

Sätt din hälsa i första rummet inte vad andra tycker.

Gör det som förväntas av dig.

Jag blir galen av tankarna. Men jag kommer att åka till jobbet på måndag och sen får vi se hur armen mår efter ett arbets pass. Jag har ju ett armbågs skydd som ska hindra mig från att böja armbågen, får väl prova att jobba med det.




Någon som vill donera mig en ny kropp för denna är ju uppenbart trasig!

Ibland så dömer folk väldigt fort. Och jag undrar vilka höga hästar folk tror sig sitta på då? En del säger sig inte döma men man märker via kommentarer och uttalanden hur dömande dom är. Andra säger att dom vet att dom gör det men tycker det är okej, hmmmm not OK.

Jag kan komma på mig själv att göra det och försöker så fort jag kommer på mig själv att ge mig själv en mental liten smäll i bakhuvudet.

Men jag har också ett s.k blått litet skåp, tror jag skrivit om det förr hmmm.
Men "det blåa skåpet" där finns f.d vänner som klivit över en viss gräns eller människor som gjort saker jag ärligt talat inte kan förlåta och komma över. Uttrycket kommer ifrån att nu har han/hon pissat i det blå skåpet.
Hittills har ingen klarat att ta sig ur den kategorin för min del, men visst det ju sker ju mirakel vardagligen så man ska aldrig säga aldrig!

För ett tag sen hamnade en s.k vänn där.Och eftersom jag inte ens förvånades över dennes beteende så har det fått mig att undra varför det inte hänt tidigare?

Vännskap för mig är att en person finns och gör saker för en annan person utan att ha personlig vinning på det. Ibland gör man saker man absolut inte vill för att en annan människa behöver det eller bara blir glad av det. Inte gör saker för någon annan som man själv tjänar på och känner för, då är man trevlig och delar med sig av sin egen glädje inte en äkta vänn som ställer upp i ALLA väder.


Så jag är kanske dömande pga mitt "lilla blå skåp". Och häromdagen fick jag veta att f.d vännen som hamnat där pga sina egna val och misstag snackar omkring om det.

Skrattretande men inte förvånande. Men jag skiter i det. Jag har rent mjöl i påsen och absolut inget att skämmas för. Och desstå mer jag hör om det, desstå mer känner jag att jag tagit rätt beslut. Och har man ett behov att blabbla runt om det för att försöka ställa sig själv i bättre dager är det nog för att man deep down inside vet att man varit egoistisk och agerat väldigt fel.

Jag har tagit en liten rajd i min vännskapskrets. tagit distans till dom som kräver och suger all energi ur mig utan att ge tillbaka något.  Har ju skrivit om vänner osv tidigare och har efter det fått en klarare bild av vilka som finns runt mig för att var en äkta vänn och vilka som inte är det.


Och vad jag fått kvar är en underbar klunga av människor som jag vågar kalla för ÄKTA vänner. Som ger mig lika mycket energi som jag ger dom. OCh jag är så glad att jag hittat dom. Det har tagit X antal år, men OJ vad det var värt det :)


Av dom ställs inga krav.
Jag behöver inte fråga efter dom när jag behöver dom.
Och dom finns alltid där.
Dom pratar med mig istället för om mig.
Av dom blir jag aldrig dömd.
För dom får jag begå misstag.
Dom låter mig vara mig själv.

När jag gick i småskolan var det en flicka från sri lanka i min klass. Jag har namnet men jag är osäker på stavningen. Vi var bästa vänner och jag älskade att vara hemma hos henne och leka, jag var säkert där varje dag, och hennes familj var underbar.

Men så en dag så skulle hon tillbaka till sri lanka, om det var frivilligt eller inte det vet jag inte faktiskt. Men allt gick så fort och hon var bara borta.

Jag har under alla år undrat vart hon tog vägen, hur hon mår och en stor dröm skulle vara att få träffa henne igen. Jag undrar om hon minns mig lika bra?

Men om man skulle leta efter henne, hur fasiken går man tillväga?

Jag har inte en aning!!

Om någon har tips eller ideér så dela gärna med er!
Eller om någon som läser och vet vem jag menar vet vart dom tog vägen??


Jag tänker iaf på henne mycket....

Det var en av mina finaste vänner som bara försvann...

Fick precis se sommarschemat som mitt jobb specialgjorde för mig i sommar. Jag ska jobba tre veckor och jag har fått schemalagd arbets tid varje helg varav två stycken med delad tur.

Fan va gulligt gjort!


Jag orkar inte protestera för det är som sagt tre veckor och sen är jag tjänstledig för studier.


Och har kännt att sen jag ramlade, blev gravid och mammaledig att jag är vatten värd.
(mer saker har hänt under senaste året inte bara detta med schemat)
Varför är det så?


Innan all skit som hänt sista året så skötte jag mitt jobb exemplariskt. Min chef sa att hon kände sig trygg när jag jobbade, många kollegor talade om hur kul det var att jobba ihop osv

Men så kom ödet och ställde till det i mitt liv rejält och helt plötsligt börjar det snackas skit och fulas.

Tanken har faktiskt slagit mig att:
Dom kanske vill att jag ska säga upp mig.
Dom tror att jag ljuger om allt som varit.



Det känns inge kul att kliva in i en miljö där man inte känner sig välkommen.
Där man vet att det snackats bakom ryggen och att man är misstrodd.

Och jag blir inte bara arg jag blir fruktansvärt ledsen också. Jag kan ju inte rå för hur det har blivit!
 Jag valde inte det som hänt.
Det skulle ingen frisk människa gjort.


Det blir så tydligt att man är inget annat än en "arbetare" på sitt jobb. Man tror man kanske hittat några vänner men det märks efter en sånn här period vem som också ser en som en människa.


För ett par veckor sen såg jag fram emot att komma tillbaka på jobbet.

Nu har jag bara en stor klump som gör ont i magen och ska jag vara riktigt ärlig så rinner tårarna.....

(inte bara för schemat utan för en hel del annat som är kopplat till min arbetsplats. Detta var bara droppen, den utlösande faktorn)

Igår var en kanon trevlig dag. Först var jag hemma och fixade på gården samtidigt som barnen lekte och badade i poolen. Vi åt frukost ute i solen och bara tog dagen som den kom.

Eftermiddagen blev det taco mat och sen bar det iväg. Något sent dock eftersom jag alltid är väldigt tidsoptimistisk ;) hahahahha Men jag fixade det iaf. Ronja skulle på barnkalas och jag skulle iväg till Therese i Östhammar på ett inrednings party. Jag har funderat ett tag på att bli konsulent för det eftersom jag älskar inredning, och efter att sett grejjerna Live igår har jag bestämt mig för att bli det :)

Företaget heter Living & Room

Här är en länk där man även kan bläddra i katalogen med grejjer :)
Skitfina tycker jag iaf, till schyssta priser :)




Så om man vill vara värdinna och shoppa för halva priset så kan man kontakta mig ;)

Ser fram emot det som fasiken iaf.

Idag blir det fortsatt röjning på gården så nu får jag sätta lite fart !

Tjing tjing!

Dom senaste dagarna har varit rejält tuffa psykiskt. Fick en negativt besked hos tandläkaren som kommer kosta MYCKET pengar :( Orkar inte ens gå in på det men jag bävar för framtiden.

Jag grät hejdlöst i bilen hem, min stackars mor försökte prata med mig men det var en utopi att försöka höra vad jag ens sa. Det var liksom droppen efter allt som varit sista 18 månaderna.

När jag kom hem så hade jag samlat mig men kände mig ändå väldigt nere så jag la mig på sängen för att vila.

Då kom Fredric in med Troya och sätter sig på sängen.
Ett leende spreds sig över hela Troyas ansikte när hon såg mig, fast mina ögon var svullna och knallröda, och jag kände hur lyckan spred sig i kroppen.


Känslan av uppgivenhet och bitterhet mot vad livet gett mig sista tiden överöstades av tacksamheten för att Troya lever. Det slog mig igen hur nära det var att hon inte skulle finnas hos oss idag.

Så att hon är ett mirakel det visste jag men att hon skulle kunna ge mig så otroligt nya perspektiv är något nytt. När jag ser henne så känns allt annat världsligt och obetydligt.

Jag tänker så här :

All skit som hänt sista året har inte gått bra. Mycket lider jag av ännu, både känslomässigt och fysiskt. Men om jag bara fick välja en sak som gick bra så skulle jag välja precis så som det ser ut idag.

Min dotter lever och är 100 % frisk.



(eventuellt kommer jag nog någon dag skriva ett inlägg om hur jag upplevt senaste 18 månaderna. Som en slags sammanfattning. För jag kan ofta känna att efter jag skrivit har jag lagt av bördan och gått vidare. Så jag tror det skulle vara bra för mig)

Dom tre bokstäverna som förstör mitt liv med jämna mellanrum.
Många förstår inte vad det innebär när man har den sjukdomen men den är hemsk.


Jag har den och jag skulle kunna ge min högra arm för att slippa allt vad det innebär. En del "tror" att dom har den för att dom har magknip och får lite ont när dom ätit vissa saker osv.


Jag fick diagnosen för ca 3-4 år sedan och det bara eskalerar.


När jag har "symptom" så ligger jag och kan inte resa mig. Magen krampar så det känns som knivar. Jag vrider mig av smärta. Förra natten bet jag av en tand pga smärtan. Och ofta dagarna eferåt känns det som jag vore nyopererad.


Det finns inga medeciner och det är bara att vänta tills det går över.


Och det är så svårt att ha sjukdomen eftersom man pratar inte om magens besvär. Min struma kan jag ju prata om och förklara att jag är si och så pga min struma.
Men ärligt talat så säger man ju inte vad man har för problem med magen. Konstigt egentligen men magen och dess arbete är ju tabu och prata om.

"Inga fina flickor bajsar eller pruttar, usj vad äckligt! "


Och det gör att man skäms ju otroligt för att man mår som man gör också. Det är många tårar som kommit pga att jag kännt en uppgivenhet över min tillvaro.

Eftersom jag inte kan prata om det så förstår inte många mig och missförstånd som blir tokiga uppstår.

Tex.

Jag vaknar med kramperna och tar mig inte ur sängen. Ringer till jobbet och sjukanmäler mig, ska jobba 7-14.30. Vid 13.00 släpper kramperna ,av förklarlig anledning dvs toabesök, och jag mår direkt bättre.  Jag åker till affären vid 15.00 och handlar, på utsidan ser jag helt frisk och normal ut. En kollega har sett mig och jag blir anklagad för att "sjuka mig falskt", får gå på samtal med chef som inte heller tror mig och ger mig en predikan om arbetsmoral.




Jag skulle kunna ge 10 exempel till på situationer som uppstått uder åren. Ingen förstår och många betvivlar att jag verkligen mår dåligt för jag ser ju så frisk ut.


I förrgår låg jag hela kvällen och natten.
Igår kände jag av den hela tiden, höll dock god min eftersom vi var bortbjudna. Men kollapsa i soffan när vi kom hem. Nu på morgonen känns det ungefär som jag får en krystvärk/15 min. Vi får se hur länge det håller i sig denna gång innan det släpper. Det varierar allt från timmar, dagar och veckor.

Ja, jag har ju inte skrivit något på ett par dagar. Men jag har gått med funderingar och sen har jag haft extremt mycket att göra! Vi har barndop och födelsedags kalas i helgen och jag har som vanligt tagit överkurs i vad som ska göras och har därför sett till att jag har för mycket att göra!

Men jag har tagit ett beslut baserat på den respons jag har fått via bloggen. Jag har fått massa (!) uppmuntrande mail och peppande ord. Vilka underbara människor ni är!

Jag har läst i mångas bloggar att dom upplever det tråkigt att vänner osv hör av sig mindre när dom läser bloggen. Men jag upplever precis tvärtom..  Jag har bättre kontakt med både gamla och nya vänner även s.k ytliga vänner som kommit mig närmare :)

Jag har även upptäckt att dom jag trodde stod mig närmst inte gjorde det, men är bara glad att jag äntligen vet vad som är äkta och vilka som faktiskt gillar mig för den jag verkligen är.


Men jag har ju en ganska låst personligthet till vardags och när man träffar mig "live" så kanske jag ibland kan verka lite kall, kort och stram. Men det har berott på att jag inte haft så bra självkänsla och känt mig oönskad och påträngande när jag pratat med människor jag inte direkt umgås med dagligen. Men nu har jag, tack vare denna blogg, insett att en del tycker faktiskt jag är trevlig att umgås med ;) Och när man pratar med folk man inte står nära så är det okej, jag är inte påträngande och ser ut som en ensam hundvalp utan vänner.

Hoppas ni fattar vad jag är ute efter att beskriva.. Alltid svårt att skriva ner en känsla..


Men nu blev det sidospår, så åter till beslutet!

Jag öppnar bloggen och låter inlägg ligga kvar.
Som en av er läsare skrev:

Gör inte förändringar i ditt liv pga detta.
Då har du låtit en människa ta en del av den du är.
Är det värt det?


Dom orden fick mig verkligen att tänka till. Jag har alltid varit rak, varför sluta nu?
(jag kommer inte skriva vem som skrev detta, eftersom det skickades i mail och inte som kommentar här på bloggen. Om personen vill "avslöja" sig får den kommentera inlägget.)



Som sagt jag använder bloggen som en öppen dagbok, men den respons jag fått sen jag började skriva har satt många guldkanter på min vardag.



Tack alla readers, you make my day!



Nu tillbaka till städning, matlagning och tvättmaskinerna.
Måste skärpa tills sig nu när man ska vara kyrklig imorgon ;)

Halleluja!

Idag är jag sjuk och orkeslös. Halsen är som taggtråd, feber osv drygt som fasiken. Jag vill verkligen inte vara sjuk nu eftersom jag och Fredde har en liten kärleksdag planerad på onsdag. Det ska bli god mat och Pirates filmen i 3D, kära svärmor har ställt upp som barnvakt så jag MÅSTE vara frisk till dess!!!!!


Jag har funderat mycket på den s.k soppan och vad jag egentligen ska skriva här om den och jag vet inte riktigt men det är sån soppa att det är inte sant åt det.


Vi kan säga som så att en person drack alkohol, som inte bör dricka, och var väldigt otrevlig och odräglig mot barn och vuxna. Efteråt anser denne att jag är ett stort skithål för att jag inte låter mina barn leka där och för att jag meddelade dennes ex, pga av att dom har gemensamt barn, vad som hade hänt.
Ibland har jag kännt nu att jag skulle inte sagt något för att det hade varit det "lättaste och enklaste" för mig och jag hade slupit all drama. Men det hade ju inte varit det "rätta" för barn som är inblandade i en tragisk situation. Jag kan ju inte vara tyst när jag ser barn bli lidande av vuxnas dåliga val här i livet.

Valborgs-kvällen var bland det mest fruktansvärda och tragiska jag sett. Det var så många tårar från barn att jag kände hur ilskan reste sig inombords till max. Hur kan man som vuxen vara så otroligt egoistisk att man gör på det viset? Även om man är full, ser man inte i barns tårfyllda ögon hur dom lider? Och när man nyktrat till, hur kan man inte ta det som hänt på allvar och stå för det? Att lägga skuld på andra istället för att ta ansvar och se till att det aldrig händer igen. Men eftersom det händer fler än en gång så antar jag att man inte ser den skada man orsakar. Vi som är vuxna kan hantera det, men barnen hur förklarar man för dom att en vuxen människa beter sig så otroligt dåligt?


Min lilla Ronja är rädd men säger att hon inte kommer ihåg vad som sas till henne exakt. Och jag har sagt att det är inte viktigt det som sas och att hon ska inte vara rädd för att den personen är inte välkommen hos oss längre.

Natalie är ledsen mest. Hon tycker ju så mycket om denna människa och förstår inte varför denne är så otrevlig och varför det sas så många dumma saker till mig även några dagar efteråt i nyktert tillstånd. Hon kom till mig med tårar och sa: Varför är ..... så dum mot dig?

Och vad ska jag säga? 

Jag svarade att hon skulle inte tänka mer på det för att mamma blir inte ledsen och det borde inte hon bli heller.


Jag kan ju inte förvänta mig att dom ska förstå hur en alkoholist tänker när inte ens jag förstår.
Jag kan säkert hanterat detta annorlunda på tusen olika sätt men jag vet inte hur man "ska" hantera sånt här. Jag känner bara min mammanerv drar i mig och skriker högt till mig:
Låt inte dina barn finnas en sådan här miljö!

Och för att mitt mammahjärta även bultar för andra barn så kontaktade jag, i samråd med andra, mamman till dennes barn.

Och nu har jag blivit utnämnd till hatobjekt. Därför har jag låst bloggen nu. Vi bor alldeles för nära och jag vill inte riskera att personen kommer nedfarandes på fyllen och villen för att bråka mer med mig framför mina barn. Men snart har personen flyttat och jag slipper oroa mig för oanmälda besök, så någon gång i juni öppnar jag upp bloggen igen. Men om detta inlägg kommer finnas kvar då låter jag vara osagt. Då blir det nog första gången jag inte vågar stå för vad jag tycker, men någon gång ska ju vara den första. Vi får se.

Nu blir det alvedon, halstabletter och massa film....