Mommy Rocks

Under sensommaren och hösten blev jag inte bättre utan snarare tvärtom.

Min mun fick en jätteinfektion med varblåsor som orsakats av fallet och kräkningarna som aldrig upphörde. Visst dom blev mildare efter V.17 i graviditeten men dom försvann aldrig helt.
Mina flickor hade börjat sakna sin mamma, jag låg mest och orkade inte göra många knop. När jag väl samlade energi att göra något så var dom överlyckliga. Vi köpte en halvstor pool och slog upp utanför balkongen så att dom kunde bada utan att jag behöde ta mig till stranden. Illamåendet låg alltid när till hands och det enda jag kunde äta var grekisk sallad från pizzerian. Det blev dyra matnotor till slut av det tillståndet.

Men det som var värst när man var så luktkänslig var att inte kunna mysa med barnen. Och det kände jag mig fruktansvärd för!

Tänk att hålla om ditt barn och mysa och bara visa dom hur mycket man älskar dom villkorslöst och sen en dag kan du inte. Jag klarade inte ens av lukten av mina barn. Jag började spy direkt när dom kom och mös med mig. Mitt hjärta brast totalt då.
Hur mycket ska mina flickor behöva stå ut med?


Sen fick vi svaret på blödningarna i V.18, föreliggande moderkaka. Den täckte helt och dom förvarnade mig på att ett snitt måste troligtvis göras om den inte förljer med livmoder allteftersom den växte. Jag blev beordrad sängvila och allt var tabu och göra. Jag fick inte anstränga mig, inte ha sex, inga promenader osv

Det var runt denna tid jag började blogga. Mitt liv blev internet, det var ju det enda man kunde göra! Trodde jag....

Då dök mina underbara vänner upp. Flera ggr per dag fick jag fikabesök och dom ordnade med allt fika själva. Dom samlade ihop sig och kom hem med ett pokerbord som slogs upp i sängen brevid mig och spelade poker med mig. Filmkvällar med massa skratt och mys. Ordnade picknick utanför min balkong, lunch , middag osv. Dom hjälpte mig med barnen och handlade till mig. Vid flertal tillfällen kom dom över och diskade dammsög skurade golven osv

Helt villkorslöst och av eget initiativ.

Dom lyssnade när jag behövde prata. Tände hoppets låga när jag var rädd och gav upp hoppet. Höll om mig när jag grät.

Min man var en otrolig människa han med. Jobbade ofta men direkt när han kom hem fokuserade han på flickorna och gav dom mer livskvalité än vad jag kunde göra. Han kunde se min rädsla när jag kom ut från toa och uptäckt en ny blödning. Han höll min hand och såg till att jag var stark efter varje akut besök pga blödningarna.


Efter flera veckor, tror det var vid V.26 fick jag "frisedel", blödningarna slutade och moderkakan hade flyttat sig. Missfallsrisken var borta och lyckan var obeskrivlig!

Fredric och jag hade både tårar av lycka när vi lämnade specialmödravården den dagen.

Våran flicka skulle överleva!

Nu fick jag återgå till ett normalt liv igen, jag fick börja jobba och jag längtade!
Men om jag visste vad som väntade mig på hälsomässigt och på jobbet hade jag inte kännt samma längtan.

Efter den första blödningen fick vi beskedet att vårt barn hade överlevt och att missfall kunde uteslutas. Glädjen var enorm och jag och Fredric började genast planera inför att få ett tredje barn. Jag var tvungen att försöka hålla konditionen uppe så jag inte skulle gå upp så mycket i vikt eftersom jag har svaga höfter under graviditet.
Min arm var ju fortfarande inte helt bra så gym var ju uteslutet men jag skulle börja med Powerwalks istället.

Efter ett par veckor så kände jag hur illamåendet smög sig på och jag kommer ihåg att jag tänkte att ska det bara vara så här så fixar jag detta galant! Mådde illa dygnet runt med kräktes bara 3-4 gånger per dag och det kändes helt okej! Jag var ju nu i vecka 8 och det brukar ju gå över runt vecka 12 för dom flesta.

Min sjukskrivning tog slut och jag började jobba natt igen. Men på natten blev illamåendet värre och jag kunde inte dölja för min kollegor vad som var "fel" på mig. Jag berättade för dom eftersom jag kände att tanken var värre att dom skulle tro att jag bara var lat och inte orkade lika mycket som vanligt.
Men efter ett par nätter så gick det inte längre. Jag fick inte ens behålla vätska och jag kände mig helt matt.

Min läkare sjukskrev mig och jag fick prova massa olika tabletter mot illamående, inget hjälpte. Till slut hittade hon en tablett som gjorde så jag i princip bara sov. Fredric kom med vatten då och då så jag fick halvt drogad i mig lite vätska och sen somnade jag bara igen. Jag snittade vaken kanske ca 4 timmar per dygn i några veckor.

Jag hatade alla dofter, ALLA dofter!

Jag kunde inte ens gå in i köket, vänner och familj hjälpte med matlaging till barnen när Fredric jobbade. Likaså hämtning och lämning på dagis och skola.
När jag duschade och kände lukten från schampo, balsam, duschcreme så spydde jag samtidigt.
Tandkräm fick mig att spy, vilket ledde till att jag inte kunde borsta tänderna ordentligt.

Så kom Natalies skolavslutning. Min mamma hade hämtat Tjejjerna dagen innan och skulle köra dom till kyrkan i Gimo. Jag visste att hur mycket det betydde för Natalie att jag skulle vara där och låg hemma och grät av skam för inte klara av att vara med. Fredric jobbade och fick inte ledigt så han kunde inte gå heller.

20 minuter innan det började så tog jag mig upp ur sängen. Klädde på mig, satte håret i en tofs och med en vattenflaska i handen tog jag mig i kragen och gick ut till bilen. När jag kom fram till kyrkan spydde jag först i en påse i bilen men klev sedan ur och gick fram till kyrkporten. Där stod min flicka och när hon fick se mig blev hon så glad att tårarana nästan rann på henne.

- Du kom mamma!!! du kom!!


Jag log och försökte mitt starkaste inte visa hur illa jag mådde, min mamma sneglade på mig och sa sedan tyst.

- du är otrolig Lina.

När vi satt oss i kyrkan och barnen tågat in och satt sig kände jag hur det började trycka i strupen igen. Jag försökte sitta kvar men det gick inte, jag fick springa ut och utanför kyrkmuren så kräktes jag igen. 
Jag smög in i kyrkan igen och precis när jag satt mig klev Natalies klass upp för att sjunga. Hon tittade på mig hela tiden och hon såg så lycklig ut. När dom satt sig fick jag springa ut igen och han in precis i tid till att dom skulle tåga ut.
Efter avslutningen åkte vi hem till oss på fika men då var jag tvungen att lägga mig igen. Mamma stannade kvar och såg till att barnen fick en underbar dag.


Dagen efter när jag vaknade hade jag blödit under natten och det var så pass att jag var säker på att nu hade jag fått missfall. Vi fick åka in igen och samma procedur som förra gången sattes igång. Vi skulle få komma tillbaka efter några dagar men det såg inte bra ut. Denna gången kunde dom visa på UL vart blödningen satt och den var inte liten.

Några dagar efter detta besök så fick jag även ett mail från en av dom jag trodde stod mig närmast, en av dom som jag trodde skulle vara den som kom och höll min hand när jag var rädd. Mailet talade om vilken dålig vänn jag var som inte hade engagerat mig i den personen sista tiden. Och när jag frågade : vart är du nu när jag behöver dig? Då fick jag ytterligare ett mail med otrevligheter.

Nu kände jag mig som :
En värdelös kollega.
En värdelös anställd.
En värdelös mamma.
En värdelös fru.
Och nu även
En värdelös vänn

Men vad många inte förstod var att jag hade inget val.
Jag fick en ursäkt av personen i fråga, 2 månader senare. Men under dom månaderna så visade sig andra vänner och vad dom gick för.

Therese, Mickis och Andreas hjälpte mig med städ, barnen, mat, handling osv
Men dom kom även in och pratade med mig, tittade på film, spelade spel osv
Även andra kom förbi och hjälpte mig.
Malin J kom förbi med hembakta kakor och frallor tex
Jag fylldes så otrolig med kärlek från dessa människor och jag tror inte jg klarat mig psykiskt utan dessa.
Visst jag är ganska stark men allt har sin gräns när man till slut ger upp och bara skiter i allt. Och jag ska vara ärlig och tala om att flera gånger kändes det så ( nu talar jag inte om abort, utan om att bara stänga i mig och skita i allt som världen har att erbjuda). Det skulle ha varit så lätt att bli bitter och uppgiven, men alla vänner räddade mig där.
Det var även i slutet av sommaren jag började blogga, just för att skriva av mig bördan jag bar på. Och bloggen har givit mig stor avlastning på den fronten.

Under sommaren kom flera blödningar och vi såg till slut ett mönster på dom. Dom kom när jag rört mig. Tex att gå 150 meter till Ica fram och tillbaka och bära en matkasse, det tog inte mer än en timme så blödde jag.

Och jag blev aldrig "van" att blöda, jag var lika rädd varje gång.

Innan jag skriver mer om denna del vill jag understryka en sak! Jag har extremt lätt för att bli gravid och för en del som har svårare att bli gravida kan detta bli ett jobbigt inlägg eftersom det handlar om tankar kring abort. Jag skriver utifrån mig, min kropp och mina upplevelser och känslor.



- Fredric ska jag ta ett gravtest på skoj? skulle ju fått min mens igår ju , hahahhahaha
- Ja, gör som du vill, men vi ska ju titta på film nu ju!
- Ja men jag har ju sånna där stickor hemma, lika bra att använda dom ;)
- oki




En timme går av filmen..


- Lina hade du inte gjort ett test?
- Jo fan det glömde jag!

Springer iväg till toan.....
.............
Jag kommer tillbaka med en frusen blick...


-Vad är det?
-Det är inte sant.
-Ähh lägg av hahahahhaha
-Jag är gravid....
-Hahahahha säkert ahhahahaha skitkul
-Det är sant!

Jag håller upp testet.
Freddes leende tynar bort på en millisekund.

-Fan också då.
-Helvetes skit, vad gör vi nu Fredde?



Ja så började resan av graviditeten. Inga överlyckliga föräldrar och inga glädje hopp. Jag gjorde 6 stycken test för att vara säker. Jag ville inte vara gravid, jag ville inte bli trebarns mor. Det var ju inte planen. Fredric och jag hade ju hittat varandra igen och bara hunnit bo tillsammans i ett par månader ju.

Vi diskuterade igenom en abort och jag skulle tänka på det. Men jag kände hur min kropp värkte vid tanken av det. Jag hade ju gjort en några år tidigare och mådde väldigt dåligt psykiskt efter det. Läsa om det kan man göra här då det togs upp i media. 

Fredric visste vad han vill, abort, men skulle självklart backa mig i vilket beslut jag än tog. Men att han inte villa ha fler barn det visste han. Han var också rädd för min kropp eftersom han visste hur sjuk jag kan bli.

Jag velade fram och tillbaka, för och nack delar osv men kände nog att jag bestämt mig för en abort. Som jag sa till Fredric som ville jag aldrig "tvinga" på honom ett barn till.

En dag när jag låg på sängen och funderade så var jag tvungen att gå på toa. Jag kände mig lite konstig och efter ett tag upptäckte jag att jag blödde...... mycket.....

Fredric och jag åkte till gynakuten direkt. Vi var helt säkra på att nu är det ett missfall.

Jag komme ihåg att jag grät i bilen och tänkte, varför gråter jag när naturen hjälper mig med det jag annars gjort kemiskt?

Vi få åka hem med beskedet att det troligtvis är ett missfall men ska komma tillbaka för ett andra UL och mera blodprover efter några dagar.

Jag hatade ovissheten.

När vi kom hem berättade jag för Fredric hur jag kände och jag sa att med dessa starka känslor så klarar jag nog inte en abort, jag bad om ursäkt för det och mådde jättedåligt över att ha känslorna.
Jag kände av hela mitt hjärta att mitt barn fanns i magen och jag ville så gärna att det skulle överleva.

Då säger Fredde det otänkbara.

-Jag känner likadant Lina. Och om detta barn inte klarar sig då vill jag försöka igen.

Tårarana rann, vi kramades och sen låg vi bara och höll om varandra den kvällen och hoppades hoppades hoppades på att vårt barn skulle överleva. För för oss var hon livs levande redan.

Det vi inte visste då var att hon skulle överleva trots 9 stora blödningar, x antal mindre pga föreliggande moderkaka som dom upptäckte i v.18.


Sen började illamåendet, höftbesvären, vänner som svek, kollegor som var misstänksamma.
Det var ett fåtal vänner som stod pall under min graviditet och dom kommer alltid vara speciella för mig.
Speciellt Andreas, Mickis och Therese!
Dom är riktiga änglar i människoform och vänner helt utan krav och villkor.
Och vad dom gjorde får det blir mer av i nästa inlägg!

Natten den 17:e April så hade jag anordnat en fest för M som fyllde 25 år.
Jag var ansvarig för fest, pengar m.m så jag höll mig nykter men skålade dock på 12-slaget osv.
När jag gick över dansgolvet så känner jag hur halt och blött det var av all alkoholspill, och sen känner jag hur jag tappar fotfästet och ramlar huvudstupa framåt!

Det slog till rejält och när jag reste mig fick jag kväljningar av allt grus som var i munnen......

Det var inte grus.

Jag drog tungan mot framtänderna och känner bara sylvassa taggiga kanter vid tandköttet.

Spottade i handflatan och ser bara blod och vita tandbitar. Några riktigt snälla och trevliga killar kom framrusandes eftersom det rann blod ur munnen på mig, dom hjälper mig till toaletten, jag tittar i spegel och börjar gråta hejdlöst. Jag såg ut som ett monster!


Fredric kom och körde mig till sjukhuset i östhammar eftersom jag hade väldigt ont. Där informerar dom mig att tyvärr kan jag inte få något smärtstillande alls eftersom jag druckit lite vin. Och att jag måste åka och träffa käk-kirurgen eftersom jag slagit sönder ganska mycket. Jag talar även om att min arm värker, eller rättare sagt armbågen. Läkaren säger att jag fått en sättning i handleden och lindar den fast jag inte har ett dugg ont där nere. Sköterskan som lindade mig viskade:
"när du är på Akkis, be dom kolla armbågen också då."


Så stort förtroende har sköterskorna för läkarna på akuten i Östhammar!


Vi lämnar akuten och åker tillbaka till lokalen där festen hölls. Alla har gått hem och Fredric hjälper mig att städa. Dom hade sagt att man inte behöver lämna städat men om man spillt massa så kunde man ju torka upp det iaf. Och golvet var mer spillt än ospillt på!

Vi börjar bära undan möbler, plocka burkar, flaskor m.m och skura golvet. Efter ca 1,5 timme ser Fredric hur jag går med armen tätt intill kroppen och bara gråter. Han kommer fram och övertalar mig att åka hem och sova en timme innan vi ska in till Akkis.
Han städade lokalen själv, helt underbar människa, han var den enda som fanns för mig och såg min smärta och uppgivenhet då.
Jag kan säga att jag kommer ALDRIG mer anordna en fest!
Absolut inte värt det.


Väl inne på Akkis så börjar personalen i kassan redan reagera på varför jag är lindad på handleden när armbågen gör ont och har nu svällt upp rejält. Där får jag iaf smärstillande och tacka gudarna för det! Mer piller till folket!

Jag får direkt gå till röntgen och den röntgen sköterskan hade jag kunnat klubba ner!
Våran konversation:

- sträck ut armen rak Lina
- Men jag kan ju inte
- Jo dra ut den bara
- Nej det gör för ont och det går inte iaf!

Hon går fram trycker ner överarmen mot underlaget, tar tag i hanleden och SLITER i armen för att få den rak, vilket inte fungerar och jag kvider av smärta. Kändes som någon slog mig i magen samtidigt som dom ströp mig, jag fick ingen luft och smärtan var enorm.

- Ja inte helt rakt men det får väl duga.
-hmmm snyft


Nere på akuten igen kommer käk kirurgen medans vi väntar på röntgen. Han konstaterar att det inte är skador på själva käken men att det är mycket jobb på tänderna innan dom är återställda.
Han önskar mig lycka till och går igen.

Sen kommer en läkare, Greta Snellman ( det minns jag pga ovanligt namn), och säger att jag har en fraktur i armen och att jag kommer inte kunna använda den på ca 2 månader. Jag tror att jag kan bli bra på en månad och tycker att det räcker med en månads sjukskrivning och så får det bli.

Jag får åka hem med ett family pack av citodon och en återbesökstid på ortopeden efter en månad.

Dagen efter blev första tandläkarbesöket och då började jag förstå hur mycket jobb det skulle bli med tänderna.
Det enda dom kunde göra då var att försöka trycka tillbaka den tanden som trycks in mot gommen och plasta ihop den med dom andra trasiga för att få den att sätta sig på plats igen. Och så fick jag gå i ca två veckor. Det såg ut som jag hade tandskydd i hela tiden.

Efter två veckor började dom känsel testa och avgjorde att den som var mest avslagen var tvungen att rotfyllas innan något annat kunde göras.
Några veckor till gick eftersom man fick vänta en vecka mellan varje steg i rotfyllningen.

Under den tiden hade jag fått förlängd sjukskrivning eftersom jag fortfarande inte kunde använda armen :( Mindre inkomster med ökade utgifter, drömscenario!

Sen av tog jag ett graviditets test och fick se två streck på testet!
Nu var jag gravid också, det kom ju lägligt....
Det var inga leenden på våra läppar då , tyvärr..

Jag har ju flera gånger skrivit om det som varit dom senaste 18 månaderna och hur jobbigt jag upplevt det. Och som i en del av att komma över det kommer jag skriva som en sammanfattning av det men det kommer dock bli i flera delar eftersom mycket är jobbigt att tänka tillbaka på också. Gjorde en egen kategori för dessa delar.

Separationen


Hösten 2009 tog Fredric och jag beslutet att flytta isär. Våran situation var inte optimal och bråken avlöste varandra. Vi betedd oss som barnrumpor och hade svikit varandra rejält. Vi var alldeles för arga, sårade och bittra för att ta oss ur det. Ord som dra åt helvete, idiot m.m var vardags mat. Vi visste att vi älskade varandra men såg ingen utväg eller lösning. Men kärleken och respekten för barnen fick oss att flytta isär för ingen av oss ville att dom skulle lida av den ohållbara situation som vi hade.

Vi bodde isär i ca 5 månader och vi mådde otroligt dåligt båda två. Jag satte upp en mur och många uppfattade mig som iskall och okänslig. Fredric blev väldigt känslosam och var ledsen mycket. Det är konstigt att vi förvandlades till våra raka motsatser eftersom jag är väldigt öppen och känslosam till vardgs och Fredric stängd och visar gärna inte känslor.

Men långfredagen 2010 så hittade vi tillbaka.
Våra hjärtan hade som hittat något större att värka för än det som vi tidigare inte kunnat släppa, och det var längtan efter varandra när vi inte fick vara tillsammans.
Vi pratade ut, la ALLA korten på bordet och bestämde oss för att söka hjälp att ta oss vidare och att få ett sunt äktenskap igen. Vi var livrädda att hamna i samma sits som vi var i 5 månader tidigare.

Hjälpen vi fick var via kyrkan. Man kan få gratis rådgivning av diakonen och han hjälpte oss otroligt mycket. Ja vi kan erkänna båda två att det kändes störtlöjligt att sitta där och skicka ett visitkort mellan oss och låtsas att det var en mikrofon! Men vi är glada att vi gjorde det för oj vad vi lärde oss saker om både oss själva och varandra.

Man tror att man lyssnar på vad den andra säger men ofta var det så att man lyssnar på vad den andra säger och tolkar det till vad man själv TROR sig höra. Det är läskigt! Och att man väldigt ofta uttalar sig i anklagande form och tror sig veta vad den andra tycker.

Att säga :
Jag känner att du
istället för:
Du tycker ju

Låter knäppt men jag kan rekomendera alla som vill få bättre kommunikation att Prata med Jonas (diakonen i Gimo) eller någon annan som kan sitta vid sidan av och faktiskt på så vis ändra hela sitt sätt att se sin partner. Kan rekomendera alla, inte bara dom som har det på gränsen till skilsmässa hemma!


Idag så sitter den tekniken och våran kommunikation är på topp! Det går liksom automatiskt man har ändrat sitt sätt att tänka , prata osv och det bara flyter på. Tänk att det nästan höll på att driva oss isär??
För att vi trodde oss veta så mycket om vad den andre tyckte och tänkte.

Det är galet!



Sen natten till den 18:e April hände olyckan, jag bröt armen och slog ut tänderna.
Och nästa helvete stod och knackade på dörren. Om jag hade vetat då hur lång tid allt skulle ta hade jag nog blivit inlagd på psyket.