Mommy Rocks

Igår var man på galej i Öregrund.
Och jag hade riktigt kul!!!


Träffade gamla goda vänner och även nya människor.
Och igår var det som hela världen visste att jag var låg i dagshumöret. Jag fick så många komplimanger om allt från min frisyr, smink, bloggen osv Jag fick en enorm ego boost och idag fast man är krasslig så känner man sig faktiskt lite snygg ;)


En helt för mig främmande tjej kom och satte sig i knäet på mig och talade om att hon hade läst mitt inlägg i bloggen om Norge. Hon gav mig kanon bra feedback och tyckte det var bra skrivet. Och det är ju jätte kul och höra!

Speciellt när en främmande människa kommer fram helt plötsligt, det har hänt fyra ggr förut att främmande människor kommit fram för att tala om att dom läser bloggen, och det är lika kul varje gång :)


Men skoj hade jag iaf och det var helt klart värt det idag ;)





Fina vänner :)

Efter tragedin i Norge så har olika åsikter ploppat upp. Och det är klart att vi alla reagerar olika, eftersom vi alla är olika individer med våra egna tankar och funderingar. Det finns nog inget sätt som är "fel" att regera på.


Det jag reagerat på är att en del tycker att Norge fått för mycket uppmärksamhet när så mycket annat ont sker i världen som inte får samma mediabevakning. Som tex u-länders livssitution och naturkatastrofer.

Och visst vi läser inte varje dag om barn som svälter eller far illa. Eller hur många civila som dog i den sista striden i något land runt om i världen. Och jag kan hålla med om att det är sorgligt och fruktansvärt att vi nästan blivit "vana" vid att civila far illa i politiska och ekonomiska maktspel som leder till krig och elände. Idag är det ingen första side nyhet om det inte är ett helt nytt land som förvärras eller liknande. Hur många civila som dött i afghanistan har jag aldrig ens hört en siffra på, finns kanske men inget jag hört. Hur många barn som dött bara i år av svält vet jag inte heller.


Skillnaden tror jag är att det jag skrivit om ovan är problem som har skapats och kan lösas av att rätt personer  styr landet, stöd att bygga upp länder som är i den situationen, pengar och engagemang. Jag är ingen "samhällsvetare" och har svaren på lösningen för världens problem och misärer. Jag är en enkel trebarns mor som försöker förstå varför världen ser ut som den gör.


Det som hände i Norge var inte pga en sviktande ekonomi, fel styre i landet, dåligt klimat osv
Den var en man som ville i hans ögon rädda ett redan fungerande land.
Han tog beslutet att under några få timmar ta många människor liv och i hans ögon så "räddade" han Norge. Enligt nyheterna ser han sig själv som en hjälte som har räddat sitt land.

Anders Behring Breivik
är en sjuk man enligt mig. Hans beslut och gärningar har inte räddat någon eller något land inte heller har han uppnått något med dessa dåd. Det enda han har gjort är att skänka folket en stor sorg.


En del av oss nordbor, iaf jag, har alltid tänkt gud vad dom bombar och förstör sina länder. Man har sett städer förstörda och familjer som gråter på nyheterna. Nyckelordet är dom i den tanken.
Det har alltid varit dom som har det dåligt och bara krigar och vi som lever i frid och gnäller över el och bensinpriser.

Dom och vi är ju faktiska bara människor. Det är ingen skillnad.
Vad som händer där kan också hända här. Det är inte bara extrema muslimer som självmords bombar, Det är inte bara i USA massmördare som går bärsärk finns osv
Det är inte bara i U-länder som barn lider, det finns många här i vårt eget land också som får lida otroligt mycket.

Det är sjuka människor och dom finns i alla länder, i alla raser, alla åldrar, oavsett kön och med dom mest galna motiven.


Man kan inte ställa världens elände mot varandra och mäta vad som är värst. Det finns ingen skala som man kan gradera katastrofen.

Vi lever bra här i norden. Vi har ett öppet samhälle med yttrandefrihet och andra friheter vi ibland tar förgivet.
Och när detta hände i vårat kära grannland så ställdes våran verklighet lite på ända.
Det händer inte bara dom det händer oss oxå, det hände för mänskligheten.

En man fick oss inse att vi är bara människor och inte bättre än någon annan. Vi har stabilare land och ekonomi kanske men det är fortfarande bara människor som bor i landet, både friska och sjuka sådana.


Men som hela Norge säger:

Hans handlingar ska inte skrämma eller låta kampen tystas. Utan ge ännu mera för att få ut budskapet och på så vis hedra offren och det dom stod för, som föll denna dagen.




(detta är som sagt mina tankar som man absolut inte behöver hålla med om)

En lördags kväll kan spenderas på många olika vis..

Våran kväll spenderades med fladdermus-utdrivning!




Rond ett tog jag.
Uppdraget var enkelt.
Gå in dra upp rullgardinen och öppna fönstret.
All nödvändig skyddsutrustning togs på och jag var redo!




Han var lugn och satt och gunga i taket när jag var inne.....





Vi kastade ett par shorts som låg på golvet mot honom för att få han att flyga ut. Och med den farten han fick var mitt uppdrag slut och dags för Fredric att träda in i the  Batcave!









Och där jagade han stackars Bruce (visst heter batman det??) tills han till slut fattade rätt beslut och flög ut och iväg mot den trygga ladan istället!









Även om det är trevligt med besök så hoppas jag innerligt att det var sista gången Bruce var här!


Och till er som klagar på mygg och flugor:

Kom igen när ni har vampyrer i hemmet!

Jag kan nu känna en skam över hur jag mått och reagerat dom senaste dagarna. Även om mycket har gått mig emot så lever ju både jag och min familj.


Natalies pappa bor i Oslo..


Skräcken i hennes ögon när hon såg bilder på nyheterna på hur Oslo såg ut, den går inte att beskriva. Även om Alex redan ringt och meddelat att han mår bra så var det jobbigt för Natalie att veta att han befinner sig där.

Frågorna började hagla.

Mamma, tänk om dom bombar mera?
Tänk om dom skjuter min pappa?
Lovar du att pappa inte finns där nu?
Visst har pappa och K åkt därifrån nu?



Jag såg ingen annan möjlighet än att låta Natalie ringa och prata med honom och sen gjorde jag iordning inne i mitt sovrum med barnfilm, godis och läsk. Jag kollar på hur det utvecklas lite smyg på TV:n i vardagsrummet men byter snabbt kanal när jag hör tassande fötter i hallen.


Livet är så kort och jag är så tacksam att Natalies pappa lever. Han var inte långt ifrån vid första bomben, han kände hur huset skakade.

Hemma hos mig är ett ljus tänt och mina tankar går till alla norrmänn.

Jag har haft många vänner som jag förlorat kontakten med sen jag bodde där och jag hoppas innerligt att det inte är för sent nu att få kontakt igen!

Jag ler.
Men jag fejkar.

Jag tänker.
Men jag är förvirrad.

Jag sover.
Men jag drömmer.

Jag lever.
Men det gör ont.

Från wikipedia:

Ödet hänvisar till ett förutbestämt förlopp.
Det kan ses som en förutbestämd framtid, antingen i allmänhet eller för en enda individ.

Vänskap är en social relation i vilken de båda parterna känner tycke för varandra och hyser ömsesidig tillit och respekt.

Jag kommer inte att blogga mer på ett tag nu.
För jag går igenom något mycket svårt och jag har insett att det finns inga gränser för vad en människa ska behöva utstå på en kortare tidsperiod.

Och det som hänt är för allvarligt och privat för att skriva om här.

Och det berör mitt liv för mycket för att det inte ska lysa igenom på bloggen.

Tillit är få förunnat,
och jag tycker jag gett det jag kunnat.
Men när det händer om igen,
och jag mister en vad jag trodde god vänn.
Då känns det ensamt, mörkt och kallt,
och jag mister lusten till allt.

Muren växer och blir högre än hög,
huvudet blir till gröt och känns trög.
Man undrar vad man gjort för fel,
varför kan inte jag få vara hel?
Jag önskar allt kunde bli som förr,
att man bara kunde stänga en dörr.

Och glömma allt det som hänt,
slippa känna det jag redan förr har kännt.
Vad har jag gjort för att få detta?
Att känna helvetets heta hetta.
Ingen förklaring och inget svar,
och här sitter jag som ett frågetecken ensam kvar.

Varför?



Känner att jag behöver en vänn mer än någonsin nu. Men vet inte vart jag ska vända mig och inte var jag ska göra av mina känslor. Det är så svårt för mig att tala om vad jag verkligen känner innerst inne.

Fuck it!

Under sensommaren och hösten blev jag inte bättre utan snarare tvärtom.

Min mun fick en jätteinfektion med varblåsor som orsakats av fallet och kräkningarna som aldrig upphörde. Visst dom blev mildare efter V.17 i graviditeten men dom försvann aldrig helt.
Mina flickor hade börjat sakna sin mamma, jag låg mest och orkade inte göra många knop. När jag väl samlade energi att göra något så var dom överlyckliga. Vi köpte en halvstor pool och slog upp utanför balkongen så att dom kunde bada utan att jag behöde ta mig till stranden. Illamåendet låg alltid när till hands och det enda jag kunde äta var grekisk sallad från pizzerian. Det blev dyra matnotor till slut av det tillståndet.

Men det som var värst när man var så luktkänslig var att inte kunna mysa med barnen. Och det kände jag mig fruktansvärd för!

Tänk att hålla om ditt barn och mysa och bara visa dom hur mycket man älskar dom villkorslöst och sen en dag kan du inte. Jag klarade inte ens av lukten av mina barn. Jag började spy direkt när dom kom och mös med mig. Mitt hjärta brast totalt då.
Hur mycket ska mina flickor behöva stå ut med?


Sen fick vi svaret på blödningarna i V.18, föreliggande moderkaka. Den täckte helt och dom förvarnade mig på att ett snitt måste troligtvis göras om den inte förljer med livmoder allteftersom den växte. Jag blev beordrad sängvila och allt var tabu och göra. Jag fick inte anstränga mig, inte ha sex, inga promenader osv

Det var runt denna tid jag började blogga. Mitt liv blev internet, det var ju det enda man kunde göra! Trodde jag....

Då dök mina underbara vänner upp. Flera ggr per dag fick jag fikabesök och dom ordnade med allt fika själva. Dom samlade ihop sig och kom hem med ett pokerbord som slogs upp i sängen brevid mig och spelade poker med mig. Filmkvällar med massa skratt och mys. Ordnade picknick utanför min balkong, lunch , middag osv. Dom hjälpte mig med barnen och handlade till mig. Vid flertal tillfällen kom dom över och diskade dammsög skurade golven osv

Helt villkorslöst och av eget initiativ.

Dom lyssnade när jag behövde prata. Tände hoppets låga när jag var rädd och gav upp hoppet. Höll om mig när jag grät.

Min man var en otrolig människa han med. Jobbade ofta men direkt när han kom hem fokuserade han på flickorna och gav dom mer livskvalité än vad jag kunde göra. Han kunde se min rädsla när jag kom ut från toa och uptäckt en ny blödning. Han höll min hand och såg till att jag var stark efter varje akut besök pga blödningarna.


Efter flera veckor, tror det var vid V.26 fick jag "frisedel", blödningarna slutade och moderkakan hade flyttat sig. Missfallsrisken var borta och lyckan var obeskrivlig!

Fredric och jag hade både tårar av lycka när vi lämnade specialmödravården den dagen.

Våran flicka skulle överleva!

Nu fick jag återgå till ett normalt liv igen, jag fick börja jobba och jag längtade!
Men om jag visste vad som väntade mig på hälsomässigt och på jobbet hade jag inte kännt samma längtan.

Ja just nu är finska släkten på besök i Sverige , jättekul :)
Och imorgon ska vi hem till mammsen för att träffa dom, eventuellt att vi åker och träffar dom redan idag.

Ska bli kanon kul :)

Vi träffas ju inte så ofta och eftersom mamma har varit sjuk en längre tid så har hn inte orkat åka över dit heller. Men det är verkligen något jag vill göra.


Min mormor, Dagmar Nyman, lever inte idag och är begraven där. Den enda gång jag varit vid hennes grav var vid begravningen då hon jordfästes.
Hon var en av dom mest underbara människor jag fått äran att lära känna och jag önskar att hon fanns än idag så att mina barn skulle fått träffa henne.

Jag tänker ofta på henne och blir då alldeles varm av kärlek samtidigt som det gör ont för att hon inte finns kvar hos oss längre. Det blir en huggande smärta i magen och jag tänker så hårt jag kan för att friska upp minnet och aldrig glömma henne. Jag gick i åttan när hon försvann och det läskiga är att minnena bleknar. Ibland måste jag verkligen fokusera för att komma ihåg hela minnes bilden av henne.


Som tur är tror jag på ett liv efter detta, att det finns något mer när vi dör, så att jag vet att en dag får jag träffa henne igen.

Mycket har skett sista tiden, vilket lett till att jag inte haft tid att skriva något.


En del positivt
En del negativt
Och en del som bara är patetiskt



Vi börjar med det positiva :)

Fredrics utställning i Harg går jätte bra :)
Han får superbra feedback och har sålt en del tavlor.
Vilket jag inte betvivlade en sekund iofs men han får nu en bekräftelse på vilken superbra konstnär han faktiskt är!


Det negativa är att jag började jobba förra veckan och min arm klarade det inte. Jag fick superont och domnngar. Jag har ju bara jobbat ströpass innan och det har gått bra, men att jobba varje dag var värre tydligen:(
Sen av olika skäl så sa jag upp mig på jobbet.
Så nu är man heltids student istället.

Och det patetiska har ett namn:
Ove Sundberg

Hur kan man inte förstå att man inte är omtyckt? Att man är vuxen och hövlig för barnens skull öppnar inga portar för evig och lojal vännskap. Och att sjunka så lågt att komma hem till oss när man vet att vi har barnvakt och inte är hemma för att bjuda upp barnen med barnvakt på ett hembesök när man vet att vi har sagt nej till att barnen ska vistas där.. OJ OJ OJ då brann det för herr och fru Börjesson. Fredric och jag är fullkomligt överens om att han är inte frisk på en fläck!

Och byn vi bor i är väldigt liten så att det varit fler eskapder sedan valborg, ja det vet vi ju om.
Och både jag och Fredric känner fortfarande likadant. Vi känner ingen tillit och kan därmed inte låta våra barn vara där, OM något skulle hände då skulle vi aldrig förlåta oss själva. Och barnen ska inte var i en miljö som inte är bra.

Det finns en anledning att 90% av folket i byn faktiskt säger OVE Sundberg istället för det riktiga namnet. Det är inte jag som myntat det som ett synonym namn här i bloggen. Och eftersom det bara är jag som är tjurig och grinig så tror jag "Ove" får tänka om.

Tror man verkligen att jag har den makten? Att jag kan övertyga och lura alla att tro och tycka illa om personen.
Nja jag kan ju säga att den magiska kraften besitter inte jag. Däremot så får jag mig ett rejält skratt emellanåt när man får höra vad "ove" faktiskt gör och  säger till/ mot folk.

Och jag vet inte hur mycket mer tydliga jag och Fredric kan vara än att säga: vi vill inte ha med dig och göra mer!
Men tydligen sjunker det inte in.. Hmmmm ordet "stalker" stämmer nog in där ...



Ja det är helt otroligt.

Och visst en människa med sånna allvarliga problem med alkohol och psyket kanske man inte ska dömma ut och vända ryggen. Men den bittra sanningen är att en person som inte erkänner sina problem kan aldrig bli hjälpt. Tragiskt men sant.


Man kan inte finnas för alla och man får faktiskt välja vart ens energi ska läggas.

Och min energi kommer att gå till att ha en underbar sommar med mina barn och världens bästa man :)




( till "kompis": om du är en riktig kompis så kommenterar du ! ;) inte med ditt äkta namn men som namnet kompis kanske ! )

Efter den första blödningen fick vi beskedet att vårt barn hade överlevt och att missfall kunde uteslutas. Glädjen var enorm och jag och Fredric började genast planera inför att få ett tredje barn. Jag var tvungen att försöka hålla konditionen uppe så jag inte skulle gå upp så mycket i vikt eftersom jag har svaga höfter under graviditet.
Min arm var ju fortfarande inte helt bra så gym var ju uteslutet men jag skulle börja med Powerwalks istället.

Efter ett par veckor så kände jag hur illamåendet smög sig på och jag kommer ihåg att jag tänkte att ska det bara vara så här så fixar jag detta galant! Mådde illa dygnet runt med kräktes bara 3-4 gånger per dag och det kändes helt okej! Jag var ju nu i vecka 8 och det brukar ju gå över runt vecka 12 för dom flesta.

Min sjukskrivning tog slut och jag började jobba natt igen. Men på natten blev illamåendet värre och jag kunde inte dölja för min kollegor vad som var "fel" på mig. Jag berättade för dom eftersom jag kände att tanken var värre att dom skulle tro att jag bara var lat och inte orkade lika mycket som vanligt.
Men efter ett par nätter så gick det inte längre. Jag fick inte ens behålla vätska och jag kände mig helt matt.

Min läkare sjukskrev mig och jag fick prova massa olika tabletter mot illamående, inget hjälpte. Till slut hittade hon en tablett som gjorde så jag i princip bara sov. Fredric kom med vatten då och då så jag fick halvt drogad i mig lite vätska och sen somnade jag bara igen. Jag snittade vaken kanske ca 4 timmar per dygn i några veckor.

Jag hatade alla dofter, ALLA dofter!

Jag kunde inte ens gå in i köket, vänner och familj hjälpte med matlaging till barnen när Fredric jobbade. Likaså hämtning och lämning på dagis och skola.
När jag duschade och kände lukten från schampo, balsam, duschcreme så spydde jag samtidigt.
Tandkräm fick mig att spy, vilket ledde till att jag inte kunde borsta tänderna ordentligt.

Så kom Natalies skolavslutning. Min mamma hade hämtat Tjejjerna dagen innan och skulle köra dom till kyrkan i Gimo. Jag visste att hur mycket det betydde för Natalie att jag skulle vara där och låg hemma och grät av skam för inte klara av att vara med. Fredric jobbade och fick inte ledigt så han kunde inte gå heller.

20 minuter innan det började så tog jag mig upp ur sängen. Klädde på mig, satte håret i en tofs och med en vattenflaska i handen tog jag mig i kragen och gick ut till bilen. När jag kom fram till kyrkan spydde jag först i en påse i bilen men klev sedan ur och gick fram till kyrkporten. Där stod min flicka och när hon fick se mig blev hon så glad att tårarana nästan rann på henne.

- Du kom mamma!!! du kom!!


Jag log och försökte mitt starkaste inte visa hur illa jag mådde, min mamma sneglade på mig och sa sedan tyst.

- du är otrolig Lina.

När vi satt oss i kyrkan och barnen tågat in och satt sig kände jag hur det började trycka i strupen igen. Jag försökte sitta kvar men det gick inte, jag fick springa ut och utanför kyrkmuren så kräktes jag igen. 
Jag smög in i kyrkan igen och precis när jag satt mig klev Natalies klass upp för att sjunga. Hon tittade på mig hela tiden och hon såg så lycklig ut. När dom satt sig fick jag springa ut igen och han in precis i tid till att dom skulle tåga ut.
Efter avslutningen åkte vi hem till oss på fika men då var jag tvungen att lägga mig igen. Mamma stannade kvar och såg till att barnen fick en underbar dag.


Dagen efter när jag vaknade hade jag blödit under natten och det var så pass att jag var säker på att nu hade jag fått missfall. Vi fick åka in igen och samma procedur som förra gången sattes igång. Vi skulle få komma tillbaka efter några dagar men det såg inte bra ut. Denna gången kunde dom visa på UL vart blödningen satt och den var inte liten.

Några dagar efter detta besök så fick jag även ett mail från en av dom jag trodde stod mig närmast, en av dom som jag trodde skulle vara den som kom och höll min hand när jag var rädd. Mailet talade om vilken dålig vänn jag var som inte hade engagerat mig i den personen sista tiden. Och när jag frågade : vart är du nu när jag behöver dig? Då fick jag ytterligare ett mail med otrevligheter.

Nu kände jag mig som :
En värdelös kollega.
En värdelös anställd.
En värdelös mamma.
En värdelös fru.
Och nu även
En värdelös vänn

Men vad många inte förstod var att jag hade inget val.
Jag fick en ursäkt av personen i fråga, 2 månader senare. Men under dom månaderna så visade sig andra vänner och vad dom gick för.

Therese, Mickis och Andreas hjälpte mig med städ, barnen, mat, handling osv
Men dom kom även in och pratade med mig, tittade på film, spelade spel osv
Även andra kom förbi och hjälpte mig.
Malin J kom förbi med hembakta kakor och frallor tex
Jag fylldes så otrolig med kärlek från dessa människor och jag tror inte jg klarat mig psykiskt utan dessa.
Visst jag är ganska stark men allt har sin gräns när man till slut ger upp och bara skiter i allt. Och jag ska vara ärlig och tala om att flera gånger kändes det så ( nu talar jag inte om abort, utan om att bara stänga i mig och skita i allt som världen har att erbjuda). Det skulle ha varit så lätt att bli bitter och uppgiven, men alla vänner räddade mig där.
Det var även i slutet av sommaren jag började blogga, just för att skriva av mig bördan jag bar på. Och bloggen har givit mig stor avlastning på den fronten.

Under sommaren kom flera blödningar och vi såg till slut ett mönster på dom. Dom kom när jag rört mig. Tex att gå 150 meter till Ica fram och tillbaka och bära en matkasse, det tog inte mer än en timme så blödde jag.

Och jag blev aldrig "van" att blöda, jag var lika rädd varje gång.

Igår kom min stora prinsessa hem från Danmark :)
Hon har varit borta i en vecka med sin pappa och hälsat på farmor och kusinerna m.fl

Och varje gång hon är borta så länge så tycker jag att hon växt massor när hon kommer hem. Jag är ju inte van vid att hon är borta så pass länge, så när hon väl kommer hem så känner jag mig hel igen.

Idag börjar hon på artistskolan i Gimo tillsammans med Ronja och hennes bästis J. På fredag är det uppvisning och jag hoppas verkligen jag kan få byta det arbetspasset så att jag kan få vara med och titta.

Jag vet att jobbet har sagt ifrån till byten under sommaren men ma kan ju alltid hoppas att jag får lov att byta!

Mina flickor ska sjunga solo på scen och Ronja kör För att du finns med Sonja Aldén och Natalie kör Så vill stjärnorna med Molly Sandén. Kommer bli underbart vackert att se och jag misstänker att mamma hjärtat kommer att bjuda på några lyckotårar.


Och idag är första dagen tillbaka på jobbet i Uppsala.
Jag hoppas verkligen min arm håller! För det skulle verkligen kännas tokigt pinsamt att bli sjukskriven direkt igen.
Egentligen kanske jag inte borde jobba med den, men jag känner mig tvungen för att visa att jag inte bara skiter i mitt arbete. Jag har alltid haft hög arbetsmoral och sedan April 2010 har allt gått emot mig och tanken av att någon tror att jag "valt" att inte gå till jobbet det tär mig. Känslan av att känna sig misstrodd osv.
Men åt andra sidan så efter att så mycket skett så tror jag att det kan vara väldigt svårt att förstå vad jag gått igenom.


Vi får se hur det går ikväll.

Ibland när det känns som världen och universum är emot dig, världen stormar och ens kropp faller som dominoplattor,
då är man som gladast över dom som står stadigt vid sin sida!

Ikväll lägger jag mig som en lycklig kvinna med mina riktiga vänner, som alltid tar sig tid att fråga hur jag egentligen mår, i mitt hjärta och tätt inkurad i armkroken på mannen som får mitt hjärta att slå extra slag varje dag samtidigt som jag hör andetagen från mina mirakel.

Om all skit jag fått uppleva sista tiden har lett mig till vad jag har idag,
så kommer jag vara evigt tacksam.

God natt

Ska börja försöka kasta ut lite bilder och tips på vad jag äter när jag äter LCHF. Fick önskemål om det så då gör jag väl det :)


Igår så avnjöt vi torsk !





Att skriva ett "riktigt" recept är svårt eftersom jag ALDRIG måttar eller följer ett annat recept helt.
Här kör vi på höftade mått och hoppas allt smakar gott ;)


Men jag hade ett vanligt fryst torsk block från Ica.
Jag tinade inte upp det innan utan la det i formen med lite frysta grönsaker runt.
Klickar några smörklickar på den frysta fisken och sen citronpeppar och salt.
Över det lägger jag ett täcke med cremé fraiche som täckte fisken helt.
På den hade jag lite medelhavskryddor.


Medans den var i ugnen tog jag lite fryst spenat och fräste på i en kastrull med lite smör, liten skvätt vispgrädde,  en pressad vitlöksklyfta, soltorkad tomat, lite pressad citron och örtsalt.



Det smakade riktigt gott och denna fisk i ugn har vi mumsat många gånger på här hemma :)
Snabbt går det också. Blanda och in i ugn! Perfa!

Fästingar är ju vidriga och med katter i hemmet ser vi många av dom, tyvärr. Men när jag tog bort en på Miley häromdagen så fick jag "mängdrabatt" !






Jag vet inte hur bra det syns men en liten rackare har satt sig på den större.
Kannibal?
Snyltare?

Ja det är uppenbart att dom inte har någon moral överhuvudtaget!


Och ordet Kärlek i rubriken syftar inte till dessa odjur.
Utan till en vännina som är lite lik mig på det viset att starka känslor har man svårt att uttala men lättare att ta sig an i skrift. Hon har en blogg som hon senaste tiden blivit mer aktiv i. Hon skriver om bitar ur sitt liv som ensamstående och studerande med två barn.

Och när jag kikade in där hade hon skrivit ett inlägg om mig som fick mig att bli lite blödig ;)
Jag är så glad för att jag har en vänn som värdesätter våran vännskap :)

Här kan ni läsa inlägget som fick mig rodna!