Mommy Rocks

I helgen så har det varit sjukstuga här. Magproblem, nässelutslag, kraftiga näsblod och feber. Ronja har det tagit värst på, hon har idag en temp 39,7. Lilla stumpelump..


Sen har det varit en del drama i helgen med.. Jag kan inte gå in så djupt i det eftersom det är en pågående konflikt som jag ofrivilligt blivit indragen i. Men jag kan berätta att det är en människa som jag aldrig har träffat som har uttryckt sig om att jag är en väldigt svag människa och mamma som inte klarat under senaste året att ta hand om mina sjuka barn själv.

Och att kalla mig för svag efter den graviditet jag har haft slår mig hårt. Det är sårande till tusen och jag hoppas inte människor ser mig som en klagande bitterf-tta.

Bara någon innan detta inträffade så slog en väldigt överväldigande tanke mig.
Troya är ett litet mirakel.
Hon överlevde 7 större blödningar under graviditeten, och X antal mindre. Hon klarade förlossnings arbetet trots en alldeles för kort navelsträng som spändes ut och utsattes för alldelse för mycket tryck under utdrivningsskedet, hjärtljudet försvann vid varje krystning.
Vi fick även se flera stora ärr på moderkakan som visade att den släppt på vissa ställen under graviditeten.

Hon är 100% frisk idag, inga men alls från blödningar och förlossningen.

Och under dessa 7 månader under graviditeten så var ju jag hemma sjukskriven med sängavila som ordination för att inte sätta tryck på moderkakan, och det var otroligt påfrestande att inte våga röra sig! Sen att hela tiden inte våga hoppas på att hon faktiskt överlever. När man kommit så långt i graviditeten och har sett sitt barn på UL så är det levande och inte ett foster! Och att dagligen vara rädd för att sitt barn ska dö är en helt sjuk påfestning. Under denna tid hade vi vänner och familj som hjälpte till så att Fredric kunde jobba iaf. Visst han hade kunna få en sjukskrivning han med för att ta hand om familjen som jag inte klarade av, men det hade blivit en otrolig påfrestning ekonomiskt så vi försökte in i det sista ordna det på annat sätt. Och när han väl kom hem så hade han 1000 saker att göra för att få ordning på läxor, skola, duschningar, tvätt, städ m.m

Jag är glad att vi aldrig lät något av detta komma emellan för vår relation utan vi hade varandra som stöd hela tiden.

Jag tror inte många kan förstå vad vi gått igenom och kanske därför är det lätt att se oss som svaga. Kunna förstå att om jag laddade tvätt maskinen så började jag blöda och risken för missfall ökade 1000% direkt.

Och även efter förlossningen så har det varit jävligt tufft för mig fysiskt. Och även psykiskt, det är jävligt jobbigt att aldrig få en smärtfri dag. Men ingen annan kan leva sig in i det. Och när folk frågar så kan jag ju inte alltid tala om hur jag egentligen mår. Även om jag inte har lika jobbigt som under graviditeten så är mina krafter slut för att hantera det som är nu. Jag har inte repat mig helt ännu.  Och när jag tittar på Troya kan nästan tårarna komma, hon var så nära flera gånger att inte komma ut till oss levande...

Det värsta är att jag inte kan konfrontera denna människa och fråga hur den ens har mage att kalla mig för svag efter det helvete jag gått igenom! Och det finns säkert fler så tänker så om mig. Och det gör mig ledsen och just nu känner jag mig faktiskt rejält kränkt.......


Jag har iaf 3 underbara barn och kommer alltid att vara otroligt tacksam för dom.

Önskar att jag kunnat skriva ut fullständigt vad som hänt, men av respekt till andra inblandade och att situationen inte är löst ännu så kan jag inte det.


Kanske är jag en svag människa?

Kanske andra hade kunnat hantera en sån graviditet annorlunda?


Men jag är jag och kan inte vara någon annan....

Jessica kan göra underverk!!!

Jag älskar min nya frisyr!

Bjuder på några bilder, dock tagna lite snabbt bara, fixar bättre sen ;)



Så skönt att bli av mina pudel lockar ;)



Tack tack snälla Jessica!!

Fasen vad motiverad detta är att se på morgonen!!
Det ger en styrka att stå emot sötsuget idag med ;)

Mot det gröna strecket!!!!!!

My Weight Chart:



Den första etappen är när jag började promenera och smått plocka bort kolhydrater.
Den andra är när jag skaffade mig gymkortet och provade Zumba.
Den sista är efter att mina produkter från gymgrossisten kommit.

Roligt att se effekten på detta vis, desstå mer man kämpar desstå snabbare kommer resultaten :)

Och detta firas med att njuta hela dagen efter att gått ner ytterligare ett halvt kilo (fast diagrammet visar ett helt, eftersom den endast räknar hela kilon) sedan i torsdags!

Detta är vad många behöver!!
Ett råd för ett mer harmoniskt liv ;)

Idag så är det en riktigt spännande dag :)
Jag ska få göra något jag längtat efter, men jag vill inte riktigt avslöja vad för alla ännu eftersom det blir lätt för mycket snack.  

Och Nej jag ska inte supa till på en tisdag!

Och imorgon ska jag till Jessica i Öregrund för att klippa mig.. Hon är kanonduktig och kan det här med lite tuffare frisyrer. Hon kör inte dom gamla vanliga klippningarna och färgningar utan om hon får fria händer så är hon kreativ! Det är inte alla frissor som klarar sånt, att se personen och vad dom skulle både passa och trivas i! En del klipper bara "vanliga" frisyrer och ser alla ut som Jennifer Aniston, Angelina Jolie och sen glamourmodellernas blonda hårsvalls look...


Nej jag sa till henne att jag ville ha något coolt, tufft och häftigt. Jag har ju funderat på typ Rihanna extremt med ena sidan rakad. Så hon har helt fria tyglar imorgon! Jag ska endast klippa mig efter som det är bara svart hårfärg som tar på mig, allt annat rinner ur efter en vecka och ser bara taskigt ut då.


Men jag tycker det är så snyggt och häftigt med kontrasten mellan lite längd och rakat!





Känner mig som ett barn innan julafton idag :) I morgon smäller det!!!


Här är salongens hemsida:

Hamnfrisören


Helt klart värt en tripp till Öregrund för!!!

Tankarna som jag skrev om i gårdagens inlägg om vännskap spökar fortfarande i mig..
Om man vet att man gjort fel och kanske snackat lite för mycket, varför inte be om ursäkt?

Hoppas denna tänkar period går över snart!!

För jag går med en klump av jobbiga känslor runt det. Och jag kan inte göra något åt det!

Och det värsta är ju att jag är en person som kan förlåta det mesta om jag får en ursäkt.
Det kanske är dumt , men det tar så mycket energi av mig att gå med "olösta" situationer runt mig.


Det finns faktiskt bara en människa som jag aldrig kommer att förlåta, och det är många år sedan jag klippte med henne. När ens "bästa" vänn försöker stila in sig hos min man, då går det för långt. Jag har sett henne  en gång sen vi bröt kontakten och då körde vi jämsides genom en rondell i Uppsala, och då var inte tankarna långt borta från att vilja prejja henne av vägen.. Usja, vilka tankar man kan ha! Tur att man har en spärr iaf!

Är inne i period av massa tankar och funderingar. Och sen har jag många saker som jag ångrar men kan inte släppa. Jag har flera kvällar nätter vaknat av att jag drömmer om situationer som ger mig ångest nästan.

Det behöver inte vara stora saker, det kan vara en diskution jag haft, ett svek av en vänn, känslan att inte ha samma värde som någon annan osv

Nu är det först och främst en fd vännskapsrelation som stör mig. Jag kan inte släppa riktigt.
Jag vill inte ta upp och reparera relationen för det svek som var är för stort för att gå vidare med.
Man talar inte om mina barn och man kallar mig inte för saker jag inte är och som det inte finns belägg för.
Det är så sårande och det är den känslan som sitter i mig.

Sen att försöka vända andra emot en, skitsnacket och sveket i vännskapen och förtroende.
Det gör mig så ledsen.. Och sen när jag grubblar så blir jag arg på mig själv att jag alltid ger människor nya chanser. Att jag låter folk suga energi ur mig.
Jag är en människa som agerar i handling och inte lika mycket i ord för mina vänner.
Problemlösaren och fixaren, det är jag det!

När någon kommer till mig och berättar om ett problem så börjar min hjärna direkt gå på högvarv för att hitta en lösning eller öppning. Jag kan bära med mig det i flera dagar tills jag hittat en lösning. Och det sjuka är att det är så inför folk jag inte ens känner så bra! Men jag kan inte släppa tanken på att någon har ett problem som jag kanske kunde hjälpt dom med.

Och då blir man väldigt lätt utnyttjad också. Man märker vilka som bara hör av sig när dom har problem eller är ledsna. Vilka som bara pratar om sig själva när man väl hör av dom.
Typ:
Jag : vi är lite snoriga här och har haft feber..
Person X: Ja vi har haft samma fast vi låg ju däckade och det gick runt flera gånger!!
Jag: Jag känner mig lite nere nu..
Person X: Jag har varit så deprimerad så länge och mått så dåligt, men jag har ju haft så mycket bla bla bla bla

Typ sånna personer.

Men när jag uteslutit folk efter att ha sett hur dom är så kommer alltid denna ångest efteråt. Eller alltid och alltid låter som jag haft och göra med massvis av ego människor, men vi kan säga att det hänt några gånger..
Först blir jag rasande och sen följer ren sorg faktiskt, hoppas någon fattar.

Jag känner lite som att:
Varför gjorde x det mot mig?
Ser människor mig som en hemsk människa som man ska snacka skit om?
Varför ska allt vridas och vändas på?
Varför kan inte X komma till mig och prata om problemet?
Vad är jag värd i denna människas ögon?

För att jag bryr mig är ju uppenbart eftersom jag inte kan släppa det. Jag måste lära mig och säga nej och låta människor lösa sin aegna problem, för ibland har dom inte ens bett mig om en lösning.

Jag har jätte svårt att släppa in vänner till 100 % i mitt liv just pga detta. Jag är helt enkelt rädd för att bli sårad för att det gör tillräckligt ont i mig när dom som jag inte släppt in helt vänder mig ryggen!




Ps. Jag är självklart inte felfri och har begått misstag, men jag försöker be om ursäkt när jag klantat mig. Och om man inte talat om för mig att känner sig åtsidosatt eller illa behandlad så kan jag heller inte reparera det. Det här är bara känslor som ligger kvar och som jag inte kan bli av med. Vet inte vad jag ska göra av dom längre... Dom är tunga att bära på.

Nu har jag kommit igång med träningen och har också satt mitt första mål!!
Lite scary, men nu kör vi!

Målet är att till den sista april nå 85 kg.
(mammablogg-galan är ju i början av Maj, så då vill man va lite fin iaf)
Startvikten jag hade förra veckan var vidriga 98 kg!!!!
Efter en mjukstart på träningen så har veckan givit mig ett minus kg..
Denna vecka har mina grejjer från gymgrossisten kommit och man kan börja pressa sig lite mer så jag hoppas på ett bättre resultat!

Jag har tio veckor på mig och då bör jag gå ner ca 1,5 kg per vecka för att nå dit. Ett vettigt mål tycker jag.
Eftersom jag gymmar så kommer jag ju vinna en del vikt på att muskler byggs också, men så här i början så finns det ganska rejäla fettlager att ta av, annars så gillar jag inte att följa vikten slaviskt uitan tycker det är roligare att kolla måtten på kroppen.

Men när jag nått 85 kg, vägde 82 innan graviditeten, då ska jag ta bort fokus på vikten och återgå till att mäta mig igen :)


Föregående vecka bestod träningsmässigt av:

Två gympass på ca 90 min
Tre zumba pass
Två halvtimmes promenader med barnvagn
Ett kickboxnings pass med gubben på ca 20 min, i direkt anslutning till ett Zumba pass!




Idag blir det zumba igen, eftersom gubben har kickboxning på måndagar och onsdagar. Men imorgon ska jag prova ta mig till gymmet igen :)

Tips på kolhydrat fattig mat mottages tacksamt, eftersom jag nästan uteslutit dom helt!


Och om någon vet om en bättre "ticker" än den jag har så kommentera gärna!! Min räknar endast i hela kg! Så går jag ner från 98 till 97,8 så visar den nedgång på ett kg!

Här är fredags myset på topp!!!

Trevlig helg!!!

Förmiddagen vart lite stressigare än planerat med så är det när man ska själv ge sig ut med tre barn i bilen.
man har in helt kommit in vanan att få koll på att allt och alla är med ;)

Men jag fick iaf med mig alla barnen och det är väl det viktigaste.

Efter jag lämnat av Natalie vid skolan så var det vägning för Troya. Och jag har bävat inför det eftersom jag slutade med amningen och hon har haft lite problem i början med att gå upp i vikt.

Men nu fick jag det jag själv har trott bekräftat.... Hon mår bättre av att äta flaska. Vid ammning ökade hon under 100 g på en vecka. Med flaska 650 g på en vecka!!!!! Så nu är hon bara 100 g ifrån att vara lika stor som dom andra tjejjerna var när dom föddes ;)


Och sen så här på 6 veckors dagen bjuder vi på ett leende :)

( bortse från min löjliga bebisröst, varför låter man så fjollig när man pratar med barn egentligen??? )

Snälla någon berätta för mig vad jag ska göra???
För när jag agerar på eget intiativ blir det bara pannkaka tydligen!

Jag satt här och hade börjat skriva ett så postivt och glatt inlägg om sommaren osv Då kommer Natalie hem med taxin och ville prata med mig.

Idag hade det blivit strul med taxin igen tydligen.. Suck..
När hon kommer till taxin så frågar chauffören om hon bor i hackbol, Natalie hinner bara svara nej och då säger han att hon inte får åka med! Han trodde hon var en kompis till en annan flicka som bor i Hackbol. Men Natalie säger att hon bor i Valö, då hade chauffören sagt argt: vart i valö? Natalie svarar: Lund Chauffören: Lund Valö då får du sätta dig längst bak.
Natalie blev rädd när han lät arg och vågade inte säga till att hon lätt blir åksjuk så där satt hon hela resan.

I taxin hade hon och två andra killar skojat och skrattat och då hade chauffören blivit arg igen och enligt Natalie rytit och sagt att dom skulle sitta helt tysta. Tydligen hade alla blivit rädda och suttit knöpptysta hela vägen.
Visst allt för mycket skrik och stoj skulle jag också bli knäpp av men är det rätt att i en skoltaxi begära att det ska vara tyst? Jag anser inte det, men jag kanske har fel där , jag vet inte.

Förra veckan så blev en annan chaufför  lite putt på mig också för att jag hämtade Natalie vid skolan och inte hade ringt till taxin och meddelat det. Jag talade då om att jag hade frågat personalen i skolan om jag var tvungen att säga till innan jag hämtar henne och fick till svar att det behövdes inte.. (Vilket jag då reflekterade över hur konstigt det var att man inte behöver säga till utan man kan bara hämta henne, tror jag skrev om det i ett tidigare inlägg där jag kommit lite oenig med en lärare.) Men han var iaf lika grinig för det och sa i kort ton att så är det minsann inte och om jag ska hämta henne ska jag ringa taxin!

Jag har fått hem info inför Ronjas skolstart i höst och där var även ett infoblad om skolskjuts. I det står inget om hurvida man ska meddela taxi eller skolan om dom inte ska åka med taxin en dag. Läraren i skolan hade inte aning om hur det funkade osv Chaufförerna har blivit griniga, antagligen för att dom fått tillsägelser eftersom jag klagat. Om jag inte sagt något kanske dom inte hade varit så sura nu. Men vart är service känslan i dessa människor? Jag menar dom har ju valt sitt yrke som chaufför och väljer man att köra skoltaxi måste man väl ändå kunna hantera barn på ett vettigt vis?

Vad ska jag göra nu?

Jag vill inte framstå som en gnällkärring som ringer och klagar på minsta lilla. Jag har tagit upp detta med rektorn 2 ggr. Samordnaren för skoltaxi har jag också pratat med 2 ggr. Läraren vet om att Natalie är nervös för skoltaxin och hur hon ska ta sig hem.

Natalie vill knappt åka till skolan förutom på torsdagar för då åker hon bussen hem och då är det bättre tycker hon. Hon säger att alla busschaufförerna är så snälla. Så om någon chaufför läser detta: Kärlek till er!!!!

Jag vill bara att hon ska känna sig trygg och glad, inte nervös och rädd. Det gör så ont i mamma hjärtat att se sin dotter ledsen när hon kommer hem och tappa gnistan för skolan pga skolskjutsen. Hon har frågat om jag inte kan hämta henne för hon vill inte åka taxi längre, men det är ju inte hållbart varken ekonomiskt eller tidsmässigt :(

Idag började dagen så otroligt jobbigt. Det är nog inte många som kan förstå hur jag känner och kommer troligen tycka att det är löjligt, men mina känslor förändras inte pga det.

Dom senaste dagarna när jag har börjat fokusera på träningen och vikten ordentligt så har jag även börjat med några tabletter som hjälper till med förbränningen. Förutom att dom gör skillnad fysiskt i kroppen så är dom också viktiga för mig psykiskt. Känslan av att jag vet att kroppen får en extra skjuts av dom är så viktig.
Men i morse så var dom spårlöst försvunna, jag letade överallt men inte ett spår av dom.
ringer då till gubben, som jobbar, för och kolla om han sett dom och då har han tagit med dom till jobbet!!! Han ville ta en innan träningen och plockade med sig burken imorse. Han trodde det var uppigande inför träningen, men dom innehåller uppiggande fast dom är avsedda för fettförbränning, vilket han inte har ett dugg behov av.

Hela dagen bara blev piss där och då. Visst jag kan ta i morgon och det är bara en dag. Och ett litet piller är ju kanske löjligt att bli ledsen för. Men för mig är det verkligen piss!!! Han trodde inte jag använde dom och det gör mig lite ledsen också faktiskt. För innan jag satte igång så pratade jag med honom hur jag skulle lägga upp kost, kosttillskott och träning, för att råd och bekräftelse på att det jag tänkte var i rätt bana. Och då kan jag inte låta bli att bli lite ledsen över att han inte lyssnat, men eftersom jag går hemma nu så svamlar väl jag så mycket att man inte kan ta in allt.

Den här missen av tillskotten får mig känna mig 20 kg tyngre på en gång. Jag är så rädd att jag ska förbli fet efter denna graviditet, jag vill verkligen inte det!!! Psyket är totalt fucked up nu, det är sjukt hur det funkar. Nu känner jag att jag kan ju lika bra äta kolhydrater idag och smacka på med kakor och massa sött, för det går ju åt helvete för mig iaf. Innerst inne vet jag ju att det inte är så, men alla sötsug kommer tillbaka och motivationen att kämpa mig tillbka i form försvann. När jag tittar i spegeln så ser jag hur en dubbelhaka växer framför mina ögon. Huden blir blekare och alla valkar guppar nästan i takt med pulsen. Att se mig själv i spegeln idag får mig att vilja kräkas. Spegelbilden nästan lever ett eget liv! Som att den står och pekar på allt det fula på mig och hånler tillbaka.

Många kanske tycker jag är dum och fjantig nu, och varsegoda det är er rätt att tycka det om mina tankar.


Jag vill bara vara vacker igen och inte vara en fet/ knubbig mamma längre.