Troya Alexandra Tingeling 11-01-06
Jag tänkte dela med mig av Troyas ankomst till oss. Natalies och Ronjas finns under fkategorin "förlossningar" i vänstermenyn.
Min graviditet med Troya var ju allt annat än lätt och när det var 3 veckor kvar till bf så hade jag så ont och var så trött att min barnmorska skickade mig till bedömningen för att kolla igångsättning som ett alternativ. Då hade jag inte sovit längre än 20 min i streck på 4 månader. Vid första besöket, ett par dagar innan nyår, så fick jag åka hem eftersom jag var helt "omogen", men fick en återbesökstid till den 4:e januari.
Väl inne den 4:e så kände jag på mig att det inte skulle gå bra eftersom med dom andra 2 har jag ju gått över tiden 2 veckor, så chansen att jag skulle vara redo 2 veckor innan såg jag inte som stor.
Väl inne undersöker dom mig och den kvinnliga läkaren förklarar att läget är oförändrat och att en igångsättning skulle bli väldigt lång och utdragen. Hon frågar hur jag känner inför att återkomma i slutet av veckan för en ny bedömning och jag svarar :
"Ja det är ju ni som sitter på makten, jag kan ju inte direkt plocka ut bebisen själv, så vad har jag för val?"
Hon vill då ringa ett samtal till sin överläkare för att rådgöra om dom ska hjälpa mig med sömnen lite. När hon ringer så säger hon i telefon:
"Ja jag vet inte hur jag ska säga men det sitter bara en trasa framför mig, hon kan ju inte sova."
Dom kommer fram till att jag ska läggas in på BB en natt för att få hjälp med smärtstillande och sömntabletter. Under natten vaknar jag två ggr bara och då fanns det laddat med flera piller vid sängkanten.
Morgonen efter kommer en sköterska och berättar att en läkare vill bedöma mig igen innan jag åker hem och inom en timme dyker överläkaren upp. Hon undersöker och frågar sedan om jag är utsövd nu? Jag svarar att jag sovit kanonbra och känner mig lite piggar även om smärtan består. Då säger hon:
"Jag tror vi kan sätta en ballong på dig, så då kör vi ner dig till förlossningen och startar dig nu"
Glädjetårarna forsade och kände att en förlossning efter denna graviditet var en walk in the park!
Kl 14.00 sattes ballongen, det gjorde lite ont men mest för att jag var tvungen att ligga på rygg, och sen var det bara att vänta på att ballongen ramlade ut och då skulle dom ta hål på hinnorna.
Utrustning för ballongvidgning :) Det vackraste jag hade sett på flera månader!
En glad blivande trebarnsfar som meddelar släkten via sms att snart är lilla "tingeling" här :)
Kl 17.00 så ramlade ballongen och dom tog vattnet.
17.30 kände jag första värken, klarade mig på lustgas fram till ca 20.00 då bad jag om ryggbedövning.
Den funkade kanon men jag kände att trycket var så obehagligt att jag behöll lustgasen och partade vidare på den iaf och sköterskorna sa att det brukar dom inte tillåta men om jag ville så fick jag iaf :)
framme vid 23-tiden började barnmorskan rynka pannan över Troyas hjärtslag, dom sjönk vid varje värk och det såg inget bra ut. Jag fick läägga mig på sidan och sen gick dom ut ett tag. När dom kommer tillbaka var en läkare med också. Våran dialog gick som följande:
-Vad gör han här? Varför är det en doktor här?
-Hej jag ska bara titta på barnets hjärtrytm, det är inget fara Lina
-Ok
-Ja Lina bebisen behöver komma ut snart och om det inte blir snart måste vi nog hjälpa dig?
- Hur då? vad menar du?
-Ja med sugklocka.
- NEJ!!!
-Men om annars blir det ju ett snitt.
- Ja då får det bli det!
- Nej men det är ju inte säkert att det behövs än så vi tar det sen.
Nu vänder jag huvudet snett bakåt, han stod bakom mig, och spänner ögonen i han.
-Du kommer inte hit med den där jävla klockan det ska du ha klart för dig, hör du det!!!!
Nu blev läkarens röst lite strängare.
-Lina måste vi så måste vi!
Och sen gick han bara.
Barnmorskan försökte peppa mig och sa att det skulle vara jätte bra om jag tröck bara lite lätt så att hon kom lite längre ner. Och jag i min skräckblandade fasa för sugklockan tog i för allt livet var värt.
Barnmorskan bara tittar på mig och säger men nu kommer hon ju!
Jag tar i igen och ett tu tre så kommer ett litet mirakel som överlevt allt och lite till.
Efter en stund fick jag henne på bröstet och lyckan var total.
Navelsträngen var alldeles för kort och därför hade hon svårt att komma ut och anledningen till att hjärtljuden sjönk var att den sträcktes ut vid varje värk.
Men hon var den friskaste och vackraste baby i hela världen :)
Att få föda barn är ett är en ära och ett smärre mirakel.
Det finns inget vackrare än det.
Troya överlevde 9 större blödningar som behövde sjukhusvistelse och x antal mindre som skedde hemma. Hon överlevde ett fostervattens läckage. Hon överlevde förlossningen där navelsträngen hela tiden höll henne tillbaka så att hjärtljuden sjönk kraftig.
Hon är ett mirakel som vi är så tacksamma för.
Och den finaste gåvan vi kunde få som återförenad familj.
Kommentarer, 3stNär Ronja kom till världen!
Hinner inte mer än att lägga mig så börjar det värka igen. Sätter mig upp och då avtar det. Jag tänkte då att det var ju självaste f-n att man inte ens kan ligga ner längre.. Några minuter går och då kommer värken i ryggen igen fast jag sitter helt still. Hmm.... Nu börjar jag koppla vad för slags värk jag har.. Vid 06.30 så känner jag att nu får jag väcka Fredric så att han kan göra iordning Natalie och lämna henne på dagis..
Han kliver upp och känner att lämna mig själv i Forsmark, vi bodde där då, medans han åker till Öregrund för att lämna Natalie var inte ett alternativ. Så han ringer efter min mamma..
Nu är kl 08.00 ungefär och jag får för mig att jag ska duscha innan jag åker någonstans!
Så jag in i duschen och efter en stund kommer Fredric med telefonen, han har ringt förlossning och rådfrågat när vi ska åka in....
När jag pratar med sköterskan så frågar hon mig:
-Varje gång det blir tyst, har du en värk då?
-Jo det stämmer..
-Då tycker jag att du ska komma in hit. Du har nästan 8 mil att åka och din värkar är regelbundna med 6 minuters mellanrum..
Jag går med på det och vi lägger på..
När jag pallrat mig ut ur duschen kommer min mamma infarandes i full fart, tok-exalterad över att snart kommer ett till barnbarn.
Jag sitter på en köks stol och försöker få på mig strumpor! Det är tokvarmt ute, mamma har shorts och linne på morgonkvisten! Fredric står med väskan packad och bara suckar, han vet att det inte lönar sig att stressa eller tjata på mig. Till slut utbrister mamma:
-Va fan ska du med strumpor till unge det är sommar. Få hit dom där nu så sätter jag på dom innan du förlöser i köket!
När min mor tar sig ton så håller man käften så det var bara att pallra sig iväg. Det ska tilläggas att jag en vecka tidigare varit inne för falsk larm och var helt övertygad att detta skulle oxå vara en resa där vi skulle få vända och åka hem! Och det påminde jag Fredric om hela tiden med jämna mellanrum, att det var så onödigt att dra på stora larmet och åka in för det skulle ju ändå avta snart! Tyckte alla var störtlöjliga som tyckte jag hade bråttom!
Kl är väl ca 09.30 när vi åker hemmifrån till slut..
När vi svänger ut från Österbybruk mot Uppsala så är det 5 minuter mellan värkarna och styrkan tilltar..
Fredric tittar på mig och säger:
- Du får fan inte för dig att föda i bilen nu!
Jag bara suckar, fortfarande överbevisad om att det kommer vända.
När vi åker förbi Storvreta är det 3 min mellan värkarna och jag håller i mig och hyperventilerar....
Fredric utbrister:
- Är bommen nere vid järnvägen i gamla Uppsala så är det kört alltså!
Bommen är uppe och han gasar på till Akkis..
Vi får parkering precis utanför allt e underbart, till och med jag tror att nu ska jag få en bebis :)
Kommer in sätter oss i den berömda soffan utanför undersökningsrummet och............
allt stannar av.. Inte en värk, ingenting känns.. Allt e som vanligt...
Nu fick Fredric höra hur rätt jag hade haft. Nu kunde vi vart hemma och kikat på min "fårjägarserie" (Mclouds döttrar) och haft det underbart!
Tillslut får jag komma in och bli undersökt iaf, totalt onödigt enligt mig, men vi var ju ändå där så okej då..
Barnmorskan säger:
-Men vad duktig du varit Lina, du är redan öppen 5 cm! Så idag blir till att få en liten bebis :)
Jag blir alldeles chockad och tittar på Fredric som......... bara ler av total lycka och tillfredställelse av att ha fått sätta gumman sin på plats!
Vi skrivs in och får ett rum.....
Jag hoppar in i duschen ganska direkt eftersom värkarna börja komma tillbaka igen nu.
Vid 13.00-tiden börjar jag må illa och tackar nej till smärtlindring..
Vid 13.45 har jag tydligen ändrat mig om smärtlindring, läser nu från min journal har sånna minnesluckor pga lustgasen som jag nallat på lite då och då, och får sterila kvaddlar! Har inget minne av detta men det stämmer ju för att Fredric har ju varit säker på hela tiden att jag fått något i ryggen som jag hela tiden nekat till.. ( Fan, fick han rätt igen!) Men jag kan ju inte avgör om det var effektivt för mig eftersom jag inte minns det alls!
(Men jag tog ju till lustgasen lite senare så jag måste ju uppenbart inte tyckt att det räckte med den smärtlindringen.)
Vid 16.00 Bestämmer vi iaf att jag ska få hjälp med vattnet eftersom det fortfarande inte gått. Så 16.05 går vattnet och dom fäster en skalpelektrod på hennes huvud för att ha stenkoll på hur hon mår. Då märker dom att hjärtljuder sjunker och jag ska andas syrgas! Dom sätter masken för ansiktet och jag stelnar och tårarna rinner! Jag har mask-skräck, klarar inte att ha något för ansiktet, resultatet blir då att jag slutar andas.... helt...
Fredric som visste om detta säger till barnmorskan:
- ta bort masken och ge henne slangen!
-Va???
-Ja hon andas inte om du inte tar bort masken!
- Jaha okej?!?!
Hon tar bort masken och ger mig slangen. Jag stoppar slangen till munnen och andas direkt från den, såg nog väldigt roligt ut. Barnmorskan skrattar och utbrister:
- Ja det ska vara en första gång för allt, men så länge det fungerar så är det helt okej!
10 minuter senar undersöker hon mig och ska då bara pilla på kanten så att den är riktad neråt säger hon.
Nu har jag fått lustgas i slangen och det var tur för henne det, för fy fan vilken smärta! Hellre klämmer jag ut sju ungar på bredden än låter någon få pilla på den kanten igen. Hade kunna rest mig där så hade det blivit slagsmål!
Men jag vet hon gjorde sitt jobb bara......
Hon lämnar rummet och vi är kvar med undersköterskan som står vid bänken och pysslar med något...
Jag viskar till Fredric:
- Du måste hjälpa mig till toa, jag måste bajsa....
- Nej inte nu..
- Jo det är ju nu jag är nödig!!
Vi viskar i en löjligt hög samtalston...
Undersköterska säger:
- Ville du ha hjälp?
-Ja jag måste på toan nu..
Hon lyfter på lakanet och kikar..
-Nej Lina, du är inte nödig utan erat barn är på väg ut nu.
Hon trycker på knappen på väggen och inom några sekunder är barnmorska där.
Nu är kl 16.50 och jag börjar krysta. På första värken kommer huvudet halvägsut direkt. Barnmorskan blir alldeles entusiastisk och säger till Fredric:
- Titta så mycket hår hon har, kolla kolla!!
Fredric säger ingenting han är i totalt chocktillstånd, för nyss pratade vi som ingenting och nu kommer det ut något hårigt som helt plötsligt........... åker in igen......
Man hör mig säga:
-Jag har ångrat mig, jag vill inte ha barn längre.
Barnmorskan svarar:
-Lina, det är lite försent att ångra sig nu!
Nu sjunker hjärtljuden, lustgasen byts till syrgas, dom förklarar att nu är det bråttom för nu mår hon inte bra!
Krafter kommer från jag vet inte vart, jag vaknar upp ur min lilla strejk bubbla och krystar för kung och fosterland och på två krystningar är hon ute.
17.05 föddes min lilla busprinsessa :)
Jag får upp henne på brösten men hon är helt tyst, det kommer inte ett ljud från henne. Jag som sett på förlossningskliniken så många gånger "vet" ju att barn ska skrika. Så jag daskar till henne på rumpan och säger panikslaget:
-Skrik då!! Barn ska skrika ju!!!!!
Hon börjar gallskrika, såklart eftersom mamma torterar en precis när man kommit ut, och jag lugnar ner mig.
Men då börjar nästa problem moderkakan släpper inte. Det blir akut operation och Ronja lämnas över till Fredric och dom springer med mig till operation eftersom jag blöder rejält.
Men operatinen gick bra om man inte läst journalen där det står att jag var för ytligt sövd och regerar på smärta när läkaren "går in med sterilklädd högerhand".. Uscha tur att man inget minns iaf..
Tjatade mig från uppvaket efter bara 1 och 1/2 timme :)
Och vägrade blodtransfusion, hade förlorat över 2500 ml blod.
Skrev ut mig själv dagen efter för att åka hem till min andra sessa och börja livet som tvåbarnsmor :)
Fick skriva under papper att det var mot deras inrådan men man känner sig själv bäst och jag lever och mår bra än i dag och det gör min underbara flicka också!! Som verkligen fick ett speciellt band till pappa dom första timmarna i denna världen!!
Våran lilla gladfis som nästan aldrig grät under hela bebistiden!
Natalie 020129
Nu har jag funderat en hel del om jag ska skriva något om mina tidigare förlossningar eller inte.... Och jag kom fram till att det är ju min sida och jag ska fortsätta skriva det jag känner.
Men jag vill påpeka att Natalies ankomst var inte barmhärtig, och läkarna sa att det var ovanligt att ha det så pass jobbigt som jag faktiskt hade det.
Så som vanligt: läsning på egen risk!!!!
Natalie var förväntad till den 18:e Januari, men behagade inte titta ut.
Jag svällde upp något enormt pga allt vatten sista tiden. Fick köpa nya skor som var 1 och 1/2 strl större. Då upptäckte dom att jag hade havandeskapsförgiftning.
Tre helger i rad la dom in mig på sjukhuset för observation och efter tredje helgen sa läkaren att nu sätter vi igång dig för snart orkar du inte föda längre.
Så på söndag kväll fick jag första medicinen för att sätta igång förlossningen.
Måndag tidig morgon mådde jag apa. Jag började kräkas och värkarna hade satt igång samtidigt. Det var hemskt. Barnmorskan sa åt mig att andas, jo men det var ju lätt... eller?? Prova andas när du kräks, inte lätt vill jag lova!
Så jag tog mig in i duschrummet satte mig på en stol och spolade riktigt varmt vatten på mig i säkert två timmar. Och sen tillbaka till sängen, fast det dröjde inte lång tid innan jag satt i duschen igen. Och så här höll jag på hela dagen.
Eftersom jag inte ens fick behålla vätska under hela dagen så fick jag vätskedropp på eftermiddagen. Och till kvällen började värkarna avta lite iaf så jag la mig helt utmattad i sängen och somnade en stund.
Sen vaknar jag av att det är full fart på värkarna igen. Och inte nog med det jag känner att det sitter massvis av små nålar i öronen på mig!!!! (jag var extremt nålrädd, vilket personalen visste om) Jag får panik och börjar slita ur dom, ringer på klockan och skäller ut barnmorskan för hennes eget akupunktur påhitt!!
Det var absolut det värsta dom kunde gjort mot mig, nålar var min värsta fiende.
Men när hon ändå var därinne ville hon undersöka om jag öppnat mig. När hon lyfter på lakanet så utbrister hon : "Men Lina har du inte märkt att ditt vatten gått?"
Vet inte om det berodde på trötthet att jag inte märkt det eller om det var för att jag sprang in och ut ur duschen hela tiden och att det var därför jag inte reagera på att det var blött i sängen.
Hon informerade om att då har vi snart en bebis här.. Inom värld är snart inom två timmar... Inte inom tio timmar, vilket jag hade kvar då.
Tisdag morgon var jag slut som artist. Två timmar sömn sen söndag natt men sköterskorna skulla ha mig till att gå runt för att öppna mig mera. Värkarna var så jobbiga, dom värkte men inget hände.
Till slut gav dom mig ryggbedövning.
Halleluja-moment!!!!!!!
Jag ville somna men det fick jag inte, upp och gå, och inte hur som helst utan jag var tvungen att gå med gå stol eftersom jag var på väg att ramla hela tiden.
Men efter en timme så fick jag veta att bedövningen skulle bort pga att mina värkar blev försvagade och jag skulle få värkstimulerande dropp istället. Nu kände jag seriöst för att kasta in handduken. Nu var det första ggn jag grät av ren utmattning. Jag grät och bad dom at snälla snälla låta mig få ha den kvar, men det var lönlöst.
Efter ett tag fick jag byta rum till en förlossningssal. Sköterskan skulle ha mig till och sitta på en potta typ, sen stå upp, hänga på ryggstödet i sängen m.m Till slut säger hon att nu måsta jag faktiskt börja krysta snart. Jag fattade ingenting, jag hade inte fattat att det var dags. Jag trodde jag hade ont som vanligt och att hon visade mig olika alternativ att föda. Inte att jag skulle krystat. Ingen hade sagt att det var dags.
Jag försökte verkligen krysta men kraften fanns inte där. Jag fick lustgas som jag började kräkas av igen. Allt kändes hopplöst. Då sa dom att läkaren skulle komma och hjälpa mig med en sugklocka. Och helt plötsligt var dom NIO personer i rummet, det var studenter överallt. Dom hade en maskin rullandes på hjul med som såg ut som en industridammsugare typ!!
Jag hör läkaren säga att: "nu ska jag använda den nya kiwi-klockan i plast så med nästa värk hjälper jag henne att dra ut barnet"
Värken kom och jag tog i, hon tog i och....... Klock-jäveln släpper studsar som en slangbella ut och tillbaka mot mig!!!! Smärtan är enorm... Jag skrek så kroppen böjde sig som en regnbåge typ. Det var blod överallt. Jag tänkte bara att nu dör jag, jag orkar inte mer. Jag kommer få operera hela "underedet" om jag överlever.
Sen hör jag läkarens röst: " Oj, det har aldrig hänt mig! Men då tar vi den gamla järn malmströmsklockan"
Nu är jag så rädd att jag skakar, tårarna rinner och jag ropade faktiskt efter mamma (jag var bara 19 år).
Värken kom och läkaren hjälper till och får ut huvudet på Natalie. Sen flyttar hon på sig och dom sätter en student vid mig som ska hjälpa mig med resten.
Men Natalies huvud såg ju jättekonstigt ut efter att haft två sugklockor på huvudet så hon börjar gråta och säger : "jag vågar inte"
Men barnmorskan som står brevid säger till mig att nu måste jag vänta ett tag för hon ska hämta handskar och så far hon iväg. Så där ligger jag med ett barn halvvägs ute och dom säger att jag ska ta det lugnt.. BINGO....
Till slut kommer hon och hjälper mig få ut Natalie..
Det tog 34 timmar totalt och krystfasen var 1h och 56 min.
Eftervårdstiden var om möjligt ännu värre. Jag grät mig igenom hela tiden på sjukhuset. Dom sydde mig utan bedövning. Jag fick infektioner eftersom dom sytt fel. Var tvungen att ha kateter. En läkare skulle beskriva ett hematom för mig men sa fel så han gav mig en cancerdiagnos och sa att jag hade tumörer i livmodern! En barnmorska tappade Natalie, som tur var skadade hon sig inte. Och detta var bara en del av allt skit som hände där.
Till slut efter 3 dagar så åkte mina föräldrar ner till Norrköping (jag bodde där då) hämtade mig och körde hem mig. Och när jag kom hem och fick min mammas vård var allt bättre. Då började jag njuta av mitt liv som mamma!
Mig tog det lång tid att bli "människa" igen, men huvudsaken att min prinsessa mådde bra. Och det gör hon än idag!
Mammas stora sessa!!!!!
Update101125
Om någon har ett intresse av att få en mer detaljerad update om eftervårdstiden som var helt kaos, så kan jag gör en update härunder om det.. Bara att kommentera detta inlägg så lägger jag till det oxå!
