Natalie 020129

Nu har jag funderat en hel del om jag ska skriva något om mina tidigare förlossningar eller inte.... Och jag kom fram till att det är ju min sida och jag ska fortsätta skriva det jag känner.

Men jag vill påpeka att Natalies ankomst var inte barmhärtig, och läkarna sa att det var ovanligt att ha det så pass jobbigt som jag faktiskt hade det.
Så som vanligt: läsning på egen risk!!!!

Natalie var förväntad till den 18:e Januari, men behagade inte titta ut.
Jag svällde upp något enormt pga allt vatten sista tiden. Fick köpa nya skor som var 1 och 1/2 strl större. Då upptäckte dom att jag hade havandeskapsförgiftning.

Tre helger i rad la dom in mig på sjukhuset för observation och efter tredje helgen sa läkaren att nu sätter vi igång dig för snart orkar du inte föda längre.
Så på söndag kväll fick jag första medicinen för att sätta igång förlossningen.

Måndag tidig morgon mådde jag apa. Jag började kräkas och värkarna hade satt igång samtidigt. Det var hemskt. Barnmorskan sa åt mig att andas, jo men det var ju lätt... eller?? Prova andas när du kräks, inte lätt vill jag lova!

Så jag tog mig in i duschrummet satte mig på en stol och spolade riktigt varmt vatten på mig i säkert två timmar. Och sen tillbaka till sängen, fast det dröjde inte lång tid innan jag satt i duschen igen. Och så här höll jag på hela dagen.

Eftersom jag inte ens fick behålla vätska under hela dagen så fick jag vätskedropp på eftermiddagen. Och till kvällen började värkarna avta lite iaf så jag la mig helt utmattad i sängen och somnade en stund.

Sen vaknar jag av att det är full fart på värkarna igen. Och inte nog med det jag känner att det sitter massvis av små nålar i öronen på mig!!!! (jag var extremt nålrädd, vilket personalen visste om) Jag får panik och börjar slita ur dom, ringer på klockan och skäller ut barnmorskan för hennes eget akupunktur påhitt!!
Det var absolut det värsta dom kunde gjort mot mig, nålar var min värsta fiende.

Men när hon ändå var därinne ville hon undersöka om jag öppnat mig. När hon lyfter på lakanet så utbrister hon : "Men Lina har du inte märkt att ditt vatten gått?"
Vet inte om det berodde på trötthet att jag inte märkt det eller om det var för att jag sprang in och ut ur duschen hela tiden och att det var därför jag inte reagera på att det var blött i sängen.
Hon informerade om att då har vi snart en bebis här.. Inom värld är snart inom två timmar... Inte inom tio timmar, vilket jag hade kvar då.

Tisdag morgon var jag slut som artist. Två timmar sömn sen söndag natt men sköterskorna skulla ha mig till att gå runt för att öppna mig mera. Värkarna var så jobbiga, dom värkte men inget hände.
Till slut gav dom mig ryggbedövning.
Halleluja-moment!!!!!!!

Jag ville somna men det fick jag inte, upp och gå, och inte hur som helst utan jag var tvungen att gå med gå stol eftersom jag var på väg att ramla hela tiden.

Men efter en timme så fick jag veta att bedövningen skulle bort pga att mina värkar blev försvagade och jag skulle få värkstimulerande dropp istället. Nu kände jag seriöst för att kasta in handduken. Nu var det första ggn jag grät av ren utmattning. Jag grät och bad dom at snälla snälla låta mig få ha den kvar, men det var lönlöst.

Efter ett tag fick jag byta rum till en förlossningssal. Sköterskan skulle ha mig till och sitta på en potta typ, sen stå upp, hänga på ryggstödet i sängen m.m Till slut säger hon att nu måsta jag faktiskt börja krysta snart. Jag fattade ingenting, jag hade inte fattat att det var dags. Jag trodde jag hade ont som vanligt och att hon visade mig olika alternativ att föda. Inte att jag skulle krystat. Ingen hade sagt att det var dags.

Jag försökte verkligen krysta men kraften fanns inte där. Jag fick lustgas som jag började kräkas av igen. Allt kändes hopplöst. Då sa dom att läkaren skulle komma och hjälpa mig med en sugklocka. Och helt plötsligt var dom NIO personer i rummet, det var studenter överallt. Dom hade en maskin rullandes på hjul med som såg ut som en industridammsugare typ!!

Jag hör läkaren säga att: "nu ska jag använda den nya kiwi-klockan i plast så med nästa värk hjälper jag henne att dra ut barnet"

Värken kom och jag tog i, hon tog i och....... Klock-jäveln släpper studsar som en slangbella ut och tillbaka mot mig!!!! Smärtan är enorm... Jag skrek så kroppen böjde sig som en regnbåge typ. Det var blod överallt. Jag tänkte bara att nu dör jag, jag orkar inte mer. Jag kommer få operera hela "underedet" om jag överlever.

Sen hör jag läkarens röst: " Oj, det har aldrig hänt mig! Men då tar vi den gamla järn malmströmsklockan"

Nu är jag så rädd att jag skakar, tårarna rinner och jag ropade faktiskt efter mamma (jag var bara 19 år).

Värken kom och läkaren hjälper till och får ut huvudet på Natalie. Sen flyttar hon på sig och dom sätter en student vid mig som ska hjälpa mig med resten.
Men Natalies huvud såg ju jättekonstigt ut efter att haft två sugklockor på huvudet så hon börjar gråta och säger : "jag vågar inte"

Men barnmorskan som står brevid säger till mig att nu måste jag vänta ett tag för hon ska hämta handskar och så far hon iväg. Så där ligger jag med ett barn halvvägs ute och dom säger att jag ska ta det lugnt.. BINGO....

Till slut kommer hon och hjälper mig få ut Natalie..

Det tog 34 timmar totalt och krystfasen var 1h och 56 min.

Eftervårdstiden var om möjligt ännu värre. Jag grät mig igenom hela tiden på sjukhuset. Dom sydde mig utan bedövning. Jag fick infektioner eftersom dom sytt fel. Var tvungen att ha kateter. En läkare skulle beskriva ett hematom för mig men sa fel så han gav mig en cancerdiagnos och sa att jag hade tumörer i livmodern! En barnmorska tappade Natalie, som tur var skadade hon sig inte. Och detta var bara en del av allt skit som hände där.

Till slut efter 3 dagar så åkte mina föräldrar ner till Norrköping (jag bodde där då) hämtade mig och körde hem mig. Och när jag kom hem och fick min mammas vård var allt bättre. Då började jag njuta av mitt liv som mamma!

Mig tog det lång tid att bli "människa" igen, men huvudsaken att min prinsessa mådde bra. Och det gör hon än idag!


Mammas stora sessa!!!!!


Update101125
Om någon har ett intresse av att få en mer detaljerad update om eftervårdstiden som var helt kaos, så kan jag gör en update härunder om det.. Bara att kommentera detta inlägg så lägger jag till det oxå!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback