Mommy Rocks

Den 31:a maj 2005 kl 05.30 så vaknade jag av ryggont till tusen. Hade ju foglossning så jag trodde det var att jag legat tokigt igen.. Går upp på toa och sen försvann värken. Gud så skönt då kan man sova lite till!

Hinner inte mer än att lägga mig så börjar det värka igen. Sätter mig upp och då avtar det. Jag tänkte då att det var ju självaste f-n att man inte ens kan ligga ner längre.. Några minuter går och då kommer värken i ryggen igen fast jag sitter helt still. Hmm.... Nu börjar jag koppla vad för slags värk jag har.. Vid 06.30 så känner jag att nu får jag väcka Fredric så att han kan göra iordning Natalie och lämna henne på dagis..

Han kliver upp och känner att lämna mig själv i Forsmark, vi bodde där då, medans han åker till Öregrund för att lämna Natalie var inte ett alternativ. Så han ringer efter min mamma..

Nu är kl 08.00 ungefär och jag får för mig att jag ska duscha innan jag åker någonstans!
Så jag in i duschen och efter en stund kommer Fredric med telefonen, han har ringt förlossning och rådfrågat när vi ska åka in....

När jag pratar med sköterskan så frågar hon mig:

-Varje gång det blir tyst, har du en värk då?

-Jo det stämmer..

-Då tycker jag att du ska komma in hit. Du har nästan 8 mil att åka och din värkar är regelbundna med 6 minuters mellanrum..

Jag går med på det och vi lägger på..

När jag pallrat mig ut ur duschen kommer min mamma infarandes i full fart, tok-exalterad över att snart kommer ett till barnbarn.
Jag sitter på en köks stol och försöker få på mig strumpor! Det är tokvarmt ute, mamma har shorts och linne på morgonkvisten! Fredric står med väskan packad och bara suckar, han vet att det inte lönar sig att stressa eller tjata på mig. Till slut utbrister mamma:

-Va fan ska du med strumpor till unge det är sommar. Få hit dom där nu så sätter jag på dom innan du förlöser i köket!

När min mor tar sig ton så håller man käften så det var bara att pallra sig iväg. Det ska tilläggas att jag en vecka tidigare varit inne för falsk larm och var helt övertygad att detta skulle oxå vara en resa där vi skulle få vända och åka hem! Och det påminde jag Fredric om hela tiden med jämna mellanrum, att det var så onödigt att dra på stora larmet och åka in för det skulle ju ändå avta snart! Tyckte alla var störtlöjliga som tyckte jag hade bråttom!

Kl är väl ca 09.30 när vi åker hemmifrån till slut..
När vi svänger ut från Österbybruk mot Uppsala så är det 5 minuter mellan värkarna och styrkan tilltar..
Fredric tittar på mig och säger:
- Du får fan inte för dig att föda i bilen nu!

Jag bara suckar, fortfarande överbevisad om att det kommer vända.

När vi åker förbi Storvreta är det 3 min mellan värkarna och jag håller i mig och hyperventilerar....
Fredric utbrister:

- Är bommen nere vid järnvägen i gamla Uppsala så är det kört alltså!

Bommen är uppe och han gasar på till Akkis..
Vi får parkering precis utanför allt e underbart, till och med jag tror att nu ska jag få en bebis :)

Kommer in sätter oss i den berömda soffan utanför undersökningsrummet och............
allt stannar av.. Inte en värk, ingenting känns.. Allt e som vanligt...
Nu fick Fredric höra hur rätt jag hade haft. Nu kunde vi vart hemma och kikat på min "fårjägarserie" (Mclouds döttrar) och haft det underbart!

Tillslut får jag komma in och bli undersökt iaf, totalt onödigt enligt mig, men vi var ju ändå där så okej då..

Barnmorskan säger:

-Men vad duktig du varit Lina, du är redan öppen 5 cm! Så idag blir till att få en liten bebis :)

Jag blir alldeles chockad och tittar på Fredric som......... bara ler av total lycka och tillfredställelse av att ha fått sätta gumman sin på plats!


Vi skrivs in och får ett rum.....


Jag hoppar in i duschen ganska direkt eftersom värkarna börja komma tillbaka igen nu.

Vid 13.00-tiden börjar jag må illa och tackar nej till smärtlindring..

Vid 13.45 har jag tydligen ändrat mig om smärtlindring, läser nu från min journal har sånna minnesluckor pga lustgasen som jag nallat på lite då och då, och får sterila kvaddlar! Har inget minne av detta men det stämmer ju för att Fredric har ju varit säker på hela tiden att jag fått något i ryggen som jag hela tiden nekat till.. ( Fan, fick han rätt igen!) Men jag kan ju inte avgör om det var effektivt för mig eftersom jag inte minns det alls!

(Men jag tog ju till lustgasen lite senare så jag måste ju uppenbart inte tyckt att det räckte med den smärtlindringen.)


Vid 16.00 Bestämmer vi iaf att jag ska få hjälp med vattnet eftersom det fortfarande inte gått. Så 16.05 går vattnet och dom fäster en skalpelektrod på hennes huvud för att ha stenkoll på hur hon mår. Då märker dom att hjärtljuder sjunker och jag ska andas syrgas! Dom sätter masken för ansiktet och jag stelnar och tårarna rinner! Jag har mask-skräck, klarar inte att ha något för ansiktet, resultatet blir då att jag slutar andas.... helt...

Fredric som visste om detta säger till barnmorskan:

- ta bort masken och ge henne slangen!

-Va???

-Ja hon andas inte om du inte tar bort masken!

- Jaha okej?!?!

Hon tar bort masken och ger mig slangen. Jag stoppar slangen till munnen och andas direkt från den, såg nog väldigt roligt ut. Barnmorskan skrattar och utbrister:

- Ja det ska vara en första gång för allt, men så länge det fungerar så är det helt okej!

10 minuter senar undersöker hon mig och ska då bara pilla på kanten så att den är riktad neråt säger hon.
Nu har jag fått lustgas i slangen och det var tur för henne det, för fy fan vilken smärta! Hellre klämmer jag ut sju ungar på bredden än låter någon få pilla på den kanten igen. Hade kunna rest mig där så hade det blivit slagsmål!
Men jag vet hon gjorde sitt jobb bara......


Hon lämnar rummet och vi är kvar med undersköterskan som står vid bänken och pysslar med något...

Jag viskar till Fredric:

- Du måste hjälpa mig till toa, jag måste bajsa....

- Nej inte nu..

- Jo det är ju nu jag är nödig!!

Vi viskar i en löjligt hög samtalston...

Undersköterska säger:

- Ville du ha hjälp?

-Ja jag måste på toan nu..

Hon lyfter på lakanet och kikar..

-Nej Lina, du är inte nödig utan erat barn är på väg ut nu.

Hon trycker på knappen på väggen och inom några sekunder är barnmorska där.

Nu är kl 16.50 och jag börjar krysta. På första värken kommer huvudet halvägsut direkt. Barnmorskan blir alldeles entusiastisk och säger till Fredric:

- Titta så mycket hår hon har, kolla kolla!!

Fredric säger ingenting han är i totalt chocktillstånd, för nyss pratade vi som ingenting och nu kommer det ut något hårigt som helt plötsligt........... åker in igen......
Man hör mig säga:

-Jag har ångrat mig, jag vill inte ha barn längre.

Barnmorskan svarar:

-Lina, det är lite försent att ångra sig nu!

Nu sjunker hjärtljuden, lustgasen byts till syrgas, dom förklarar att nu är det bråttom för nu mår hon inte bra!

Krafter kommer från jag vet inte vart, jag vaknar upp ur min lilla strejk bubbla och krystar för kung och fosterland och på två krystningar är hon ute.

17.05 föddes min lilla busprinsessa :)


Jag får upp henne på brösten men hon är helt tyst, det kommer inte ett ljud från henne. Jag som sett på förlossningskliniken så många gånger "vet" ju att barn ska skrika. Så jag daskar till henne på rumpan och säger panikslaget:

-Skrik då!! Barn ska skrika ju!!!!!

Hon börjar gallskrika, såklart eftersom mamma torterar en precis när man kommit ut, och jag lugnar ner mig.

Men då börjar nästa problem moderkakan släpper inte. Det blir akut operation och Ronja lämnas över till Fredric och dom springer med mig till operation eftersom jag blöder rejält.

Men operatinen gick bra om man inte läst journalen där det står att jag var för ytligt sövd och regerar på smärta när läkaren "går in med sterilklädd högerhand".. Uscha tur att man inget minns iaf..

Tjatade mig från uppvaket efter bara 1 och 1/2 timme :)
Och vägrade blodtransfusion, hade förlorat över 2500 ml blod.
Skrev ut mig själv dagen efter för att åka hem till min andra sessa och börja livet som tvåbarnsmor :)

Fick skriva under papper att det var mot deras inrådan men man känner sig själv bäst och jag lever och mår bra än i dag och det gör min underbara flicka också!! Som verkligen fick ett speciellt band till pappa dom första timmarna i denna världen!!

Våran lilla gladfis som nästan aldrig grät under hela bebistiden!