Mommy Rocks

Jag tänkte dela med mig av Troyas ankomst till oss. Natalies och Ronjas finns under fkategorin "förlossningar" i vänstermenyn.



Min graviditet med Troya var ju allt annat än lätt och när det var 3 veckor kvar till bf så hade jag så ont och var så trött att min barnmorska skickade mig till bedömningen för att kolla igångsättning som ett alternativ. Då hade jag inte sovit längre än 20 min i streck på 4 månader. Vid första besöket, ett par dagar innan nyår, så fick jag åka hem eftersom jag var helt "omogen", men fick en återbesökstid till den 4:e januari.



Väl inne den 4:e så kände jag på mig att det inte skulle gå bra eftersom med dom andra 2 har jag ju gått över tiden 2 veckor, så chansen att jag skulle vara redo 2 veckor innan såg jag inte som stor.



Väl inne undersöker dom mig och den kvinnliga läkaren förklarar att läget är oförändrat och att en igångsättning skulle bli väldigt lång och utdragen. Hon frågar hur jag känner inför att återkomma i slutet av veckan för en ny bedömning och jag svarar :

"Ja det är ju ni som sitter på makten, jag kan ju inte direkt plocka ut bebisen själv, så vad har jag för val?"


Hon vill då ringa ett samtal till sin överläkare för att rådgöra om dom ska hjälpa mig med sömnen lite. När hon ringer så säger hon i telefon:


"Ja jag vet inte hur jag ska säga men det sitter bara en trasa framför mig, hon kan ju inte sova."


Dom kommer fram till att jag ska läggas in på BB en natt för att få hjälp med smärtstillande och sömntabletter. Under natten vaknar jag två ggr bara och då fanns det laddat med flera piller vid sängkanten.



Morgonen efter kommer en sköterska och berättar att en läkare vill bedöma mig igen innan jag åker hem och inom en timme dyker överläkaren upp. Hon undersöker och frågar sedan om jag är utsövd nu? Jag svarar att jag sovit kanonbra och känner mig lite piggar även om smärtan består. Då säger hon:


"Jag tror vi kan sätta en ballong på dig, så då kör vi ner dig till förlossningen och startar dig nu"



Glädjetårarna forsade och kände att en förlossning efter denna graviditet var en walk in the park!



Kl 14.00 sattes ballongen, det gjorde lite ont men mest för att jag var tvungen att ligga på rygg, och sen var det bara att vänta på att ballongen ramlade ut och då skulle dom ta hål på hinnorna.




Utrustning för ballongvidgning :) Det vackraste jag hade sett på flera månader!



En glad blivande trebarnsfar som meddelar släkten via sms att snart är lilla "tingeling" här :)


Kl 17.00 så ramlade ballongen och dom tog vattnet.
17.30 kände jag första värken, klarade mig på lustgas fram till ca 20.00 då bad jag om ryggbedövning.


Den funkade kanon men jag kände att trycket var så obehagligt att jag behöll lustgasen och partade vidare på den iaf och sköterskorna sa att det brukar dom inte tillåta men om jag ville så fick jag iaf :)


framme vid 23-tiden började barnmorskan rynka pannan över Troyas hjärtslag, dom sjönk vid varje värk och det såg inget bra ut. Jag fick läägga mig på sidan och sen gick dom ut ett tag. När dom kommer tillbaka var en läkare med också. Våran dialog gick som följande:


-Vad gör han här? Varför är det en doktor här?
-Hej jag ska bara titta på barnets hjärtrytm, det är inget fara Lina
-Ok
-Ja Lina bebisen behöver komma ut snart och om det inte blir snart måste vi nog hjälpa dig?
- Hur då? vad menar du?
-Ja med sugklocka.
- NEJ!!!
-Men om annars blir det ju ett snitt.
- Ja då får det bli det!
- Nej men det är ju inte säkert att det behövs än så vi tar det sen.


Nu vänder jag huvudet snett bakåt, han stod bakom mig, och spänner ögonen i han.


-Du kommer inte hit med den där jävla klockan det ska du ha klart för dig, hör du det!!!!


Nu blev läkarens röst lite strängare.


-Lina måste vi så måste vi!


Och sen gick han bara.




Barnmorskan försökte peppa mig och sa att det skulle vara jätte bra om jag tröck bara lite lätt så att hon kom lite längre ner. Och jag i min skräckblandade fasa för sugklockan tog i för allt livet var värt.
Barnmorskan bara tittar på mig och säger men nu kommer hon ju!
Jag tar i igen och ett tu tre så kommer ett litet mirakel som överlevt allt och lite till.


Efter en stund fick jag henne på bröstet och lyckan var total.


Navelsträngen var alldeles för kort och därför hade hon svårt att komma ut och anledningen till att hjärtljuden sjönk var att den sträcktes ut vid varje värk.


Men hon var den friskaste och vackraste baby i hela världen :)



 











Att få föda barn är ett är en ära och ett smärre mirakel.
Det finns inget vackrare än det.






Troya överlevde 9 större blödningar som behövde sjukhusvistelse och x antal mindre som skedde hemma. Hon överlevde ett fostervattens läckage. Hon överlevde förlossningen där navelsträngen hela tiden höll henne tillbaka så att hjärtljuden sjönk kraftig.


Hon är ett mirakel som vi är så tacksamma för.
Och den finaste gåvan vi kunde få som återförenad familj.