Plötsligt så "tänder" det
Jajjamen, nu var man white trash igen då.
Jag blir så less på dessa jävla tänder. Igår ramlade en bit av framtanden av igen och jag bröt ihop totalt. Jag började gråta hejdlöst.
Men det är faktiskt så att jag trivs ju inte så jättebra med mig själv just nu. Jag har enormt svårt att gå ner i vikt mycket även pga min struma, och det enda jag har som jag verkligen älskar hos mig själv är mitt ansikte. Ja, jag vågar faktiskt påstå att jag själv tycker jag har ett otroligt vacker ansikte, i vanliga fall. Resten av kroppen skulle jag kunna donera till bättre behövande.
Och när något sånt här händer så är det som någon tar den lilla självkänsla som jag har och stampar på den. Helt plötsligt så lyser alla fel på mig och jag förvandlas till ett grottmonster.
Mina lår börjar dallra.
Rumpan hänger som ett babianarsle.
Magen ser gravid ut med jello och alla bristningar lyser som neon i mörkret.
Brösten är som två tubsockor med en tennisboll i varje.
Armarna ser ut som agda 90 år som skulle kunna kväva någon med hänget.
Händerna ser manliga ut.
Helt plötsligt poppar ett fettböld upp i nacken så att jag ser ut som ringaren i notre dame.
Och förut när man kännt så här har man alltid kunnat titta sig själv i spegeln se ett vackert ansikte, men nu står det ett white trash luder och stirrar tillbaka på mig.
Så ser ni till henne så skjut fanskapet för jag hatar det!
Idag blir det spegelförbud för mig efter jag sminkat mig så kanske jag glömmer det stundvis, när jag inte råkar skära mig i tungan på den jätte vassa kanten.
Och det värsta är att jag måste till Gimo idag, lovat ungarna att gå på marknad, men så länge jag inte ler kan jag nog klara mig undan som bara en tjurig kärring.
