Mommy Rocks

Just när jag tror att jag mår som bäst då kommer det en våg över mig och jag känner mig så ensam och allt känns galet bara.

Visst jag mår ju bättre nu än förut, då var jag låg jämt..

Men på sätt och vis är det nästan jobbigare nu, när man faller så hårt och fort för minsta lilla..


Samtidigt så känner jag att ensamheten kanske är mitt eget fel. Jag har snörpt in mig och är asdålig på att höra av mig. Jag är inte lika rolig längre enligt många.
Jag festar inte lika mycket, pga i ärlighetens namn, jag skäms för hur jag ser ut.
Jag har nästan aldrig tid att hälsa på någon, fast som en vis kvinna en gång sa: " det finns inget som heter att man inte har tid, för verkligheten är att man helt enkelt inte proriterar det" ! Och det är ju så sant, egentligen.

I förr går gick jag till biblioteket i skolan för att låna en bok.. Nätr jag passerar cafeterian så hör jag hur någon busvisslar efter mig. Jag tänker direkt att antingen var det inte till mig eller så är det någon som driver med mig. När jag går tillbaka så händer samma sak. Och jag blev så sårad!
Jag vet att jag inte är busvisslingsmaterial och jag såg ingen jag kände så det var ju uppenbarligen någon som drev med mig.  Är det dit jag komit? Till den gränsen i mitt utseende att folk driver med mig? Jag är alltså inte bara en 30 årig kvinna i mängden, utan en sån har ett sånt distinkt utseende att folk måste driva med mig?

Och jag önskar jag kunde ta mig mer tid för vänner. Att ta vara på alla fina människor som faktiskt finns. Det är ju inte konstigt att folk inte ringer mig längre osv jag har ju aldrig tid. Varför ska dom bry sig om mig och försöka hålla en kontakt när jag aldrig hör av mig själv? Så jag klandrar ingen av mina vänner.. Jag förstår den situation som uppstått och har endast mig själv att skylla.

Men efter allt som varit så känns det som att jag är slut, som att hela mitt jag försvunnit någonstans på vägen. Jag håller mitt happy face i skolan och ute bland folk, när jag är med barnen så känns det som att resten av världen inte finns och jag lever endast med dom utan problem.. Men jag kan ju inte gömma mig i deras liv... Med Fredde så kan jag gråta, skratt och klaga, men ibland kanske jag vill gnälla om något han inte förstår. Jag kanske vill bara surra om allt och ingenting med en vän, jag saknar det, mycket.

Så mycket har hänt och saker fortsätter hända.. Men när man inte hinner andas mellan gångerna så är frågan hur man då ska tackla allt?

Alla säger att man inte ska bry sig om folk som bara tar energi och aldrig ger..
Men när de senaste 2 åren skördat så många som 8 vänner, en av dessa är dock D, då börjar man ifråga sätta sig själv. 

3 av dessa talade om allvarliga saker bakom min rygg och kunde sedan inte sluta även fast en andra chans givits.
2 av dom har jag inte fått en förklaring till varför dom vänt mig ryggen.
1 tog sig för stora friheter.
1 sa upp bekantskapen för att jag var gravid, bodde på landet och för en kärleksrelation som växte fram och som jag inte ens var inblandad i.

Och jag förstår inte hur allt händer mig?? Det kan ju inte vara slumpen och ödet.. Men vad gör jag för fel?

Dessa tankar har lett mig till att jag vågar inte säga så mycket längre. Jag är så nervös för hur jag ska uppfattas och om jag kommer att förlora någon mer.

Som sagt någonstans längs vägen förlorade jag mig själv och jag har inte riktigt hittat tillbaka helt. Men någondag ska jag var där igen, där man är nöjd och säker på sig själv.

Man behöver vänner, som både tar och ger.

Och till er som är vänner och läser detta:

Jag är så ledsen att jag låtit våra relationer glida isär och ni ska veta att ni är viktiga för mig!