I sorgens namn
Hjärnan spelar spratt och man vet vad man borde känna och vad man inte borde tänka, men ändå finns det där varje dag.
Första tiden var det hela tiden en massa tänk om????
David skrev ju till mig på chatten den torsdag kvällen, tänk om jag sett det och svarat?
Tänk om vi hade gjort det? Sagt det? osv
Skuldkänslor....
Sen var det ilska.. Extrem ilska...
Jag kommer ihåg när barnen somnat och Fredde var och tränade. Då talade jag högt rakt ut i bara luften och skällde ut honom efter noter.
Sen kom skuldkänslorna.....
Nu efter begravningen så har vi hängt upp fotot på väggen och ljuset lyser inte varje dag.
Vi går vidare......
Men hur kan vi göra det?
Hur kan man skratta nu?
Vi gör ju det men skuldkänslorna ligger där hela tiden.
Bara orden:
gå vidare.....
Så hemskt.. Känns som en ful och smutsig tanke..
Nu är Fredde på hemvärnsövning och hela kompaniet kommer att hålla en tyst minut för deras vänn och kollega.
Så fint gjort..
Men tanken finns där ännu......
Allt detta var så fruktansvärt onödigt.
Du var ju så älskad och att du inte förstod det krossar mitt hjärta!
