Allt är relativt
Jag kan nu känna en skam över hur jag mått och reagerat dom senaste dagarna. Även om mycket har gått mig emot så lever ju både jag och min familj.
Natalies pappa bor i Oslo..
Skräcken i hennes ögon när hon såg bilder på nyheterna på hur Oslo såg ut, den går inte att beskriva. Även om Alex redan ringt och meddelat att han mår bra så var det jobbigt för Natalie att veta att han befinner sig där.
Frågorna började hagla.
Mamma, tänk om dom bombar mera?
Tänk om dom skjuter min pappa?
Lovar du att pappa inte finns där nu?
Visst har pappa och K åkt därifrån nu?
Jag såg ingen annan möjlighet än att låta Natalie ringa och prata med honom och sen gjorde jag iordning inne i mitt sovrum med barnfilm, godis och läsk. Jag kollar på hur det utvecklas lite smyg på TV:n i vardagsrummet men byter snabbt kanal när jag hör tassande fötter i hallen.
Livet är så kort och jag är så tacksam att Natalies pappa lever. Han var inte långt ifrån vid första bomben, han kände hur huset skakade.
Hemma hos mig är ett ljus tänt och mina tankar går till alla norrmänn.
Jag har haft många vänner som jag förlorat kontakten med sen jag bodde där och jag hoppas innerligt att det inte är för sent nu att få kontakt igen!
