Mommy Rocks

Jag är inte politiskt insatt och tänker heller inte utge mig för att vara det. Men när jag hör vissa saker så undrar jag hur saker egentligen funkar i deta land. Jag anser att Sverige lägger sina resurser helt fel och att i Sverige är det lite för lätt att egentligen bara låta sitt liv förfalla och sen få pengar under tiden. Men om du kämpar för att få till en bättre livskvalité så jagas du längs vägen! 
 
Igår fick jag reda på att en kille vi känner, som försöker få sig en utbildning för att sedan kunna få ett jobb här, fått veta att han måste söka ett jobb i södra Sverige och därmed hoppa av sin utbildning som redan är betald och klar av arbetsförmedlingen. Om han får jobbet så återstår problemet med hans dotter. Han är separerad med mamman och kommer ju inte kunna träffa sin dotter om han flyttar alternativt om han tar med sin henne så mister barnet kontakten med mamma. Dottern är inte så gammal, så att pendla med henne är inte alternativ. Men detta är inte något som arbetsförmedlingen tar hänsyn till! Ska det vara så att arbetsförmedlingen ska kunna besluta om att "ta bort" ena föräldern från ett litet barn? Usja, vad hemskt.

Och när jag hör detta blir jag så arg och ledsen. Han kämpar för att bygga upp en säker och stark tillvaro med sin dotter. Han är världens bästa pappa som verkligen sätter sin dotter i första rummet i alla situationer. Hon är anledningen att han pluggar och försöker få till en bra livs situation! Och då har alltså arbetsförmedlingen makten att bara avbryta allt. Om han inte söker jobbet blir han av med sin inkomst, så ställs han själv med ett barn och utan inkomst. Har man verkligen hjälpt denna familj då?


Sen känner andra som inte lyft ett finger på flera år och soc bidraget rullar in. Och hur dessa människor kan få leva på soc hur länge som helst förstår jag inte! Det är unga människor som har råd att shoppa kläder, festa varje helg, kryssningar, resturangbesök, bio osv . Varför blir dessa inte jagade ut att söka jobb i tex skåne eller norrland? Sjuka ska utförsäkras från försäkringskassan men kan inte friska utförsäkras från socialen? Dessa människor har det ju bra, självklart inte alla utan nu pratar jag om dessa livsnjutare så ser socpengarna som sin försörjande partner. Dom kan bara göra vad dom vill varje dag och sen får dom lite pengar som plåster på såren. Och har man levt på det s.k existensminiumet tillräckligt länge så har man ju lärt sig leva med den inkomsten.
Det verkar lite som att soc är en sekt.. Du får ansöka om medlemskap, dom utereder om du passar in, och när du blir medlem så är du det för livet, om ingen bryter sig in rövar dig därifrån och hjärntvättar tillbaka dig till samhället som bygger på att vi försörjer oss själva och inte lever på skattepengar.


För som det är nu är det ju som att spela rysk roulette utan vinstmöjlighet att skriva in sig på arbetsförmedlingen. Oddsen att dom fixar ett riktigt jobb är nog sämre än att vinna på lotto! Jag har aldrig fått ett jobb via dom. Dom jobb jag haft har jag sökt själv!

Och när man tittar på andra länder, där folk faktiskt måste tjäna pengar för att dom statliga pengarna inte bara kastas ut till höger och vänster, så får man ta det jobb man får och sen jobba sig vidare om man inte är nöjd med vad som erbjuds.
Visst jag köper det att en utbildad civilingenjör inte vill jobba som städare på en skola, en advokat vill inte flippa burgare på donken osv
Men ger en utbildning oss rätten att välja bland jobb och sitta hemma och vänta på att ett drömjobb dyker upp?
Ska en som inte har utbildning kunna sitta hemma och säga att " nej jag vet inte vad jag vill bli, så jag avvaktar" ?


När jag blev ensam med Natalie så blev jag i samma veva sjuk. Jag började jobba iaf, för mitt andra alternativ var soc . Jag hade inte arbetat i sverige tidigare, bodde ju i Norge innan henne, och var därmed inte berättigad till a-kassan. Jag jobbade på ganska mycket faktiskt, på ett jobb jag sökte alldeles själv!! Jag hade ingen erfarenhet och ingen utbildning men jag fick jobb, inom vården. Efter 4 månader så sa kroppen ifrån och jag svimmade på jobbet, jag kördes till sjukhus och veckan efter opererades jag. I två månader fick jag inte jobba pga operationen och var tvungen att söka soc. Min värld sjönk och jag kände mig som  världens dåligaste mamma.
När jag kom upp på soc så tittar  min handläggare på mig och säger: " Lina du mår verkligen dåligt av att var här va?" Jag bröt ihop och bara grät av skam. Då tog kvinnan min hand och sa : " Lina, det är för sånna här fall vi finns. Vi ska hjälpa dig och du har inget att skämmas för".

Den kvinnan räddade min självkänsla den dagen och när jag gick hem så lovade jag mig själv att jag skulle absolut inte ha soc pengar en dag längre än vad sjukskrivningen krävde. En månad senare hade jag fixat ett nytt jobb inom resturang. Jag kontaktade vänner och bad om hjälp att få in mig på interjuver och att tipsa om jobb. Det jobbet jag fick ledde 3 månader senare till ett fast jobb mån-fre 7-16. Hur mycket värt tror ni det var för en ensamstående mamma utan utbildning?

Poängen är att jobb finns, överallt! Men hur pass gärna vill du ha ett?
Och ska människor som försöker ta sig vidare jagas, eller dom som funderar på vad dom vill och har gjort det dom senaste 10 åren?
Svenskar är bortskämda som har lyxen att kunna fundera vad dom vill med sina liv under socpengar.
Spar dom pengarna till dom som har ett verkligt behov av dom istället!



Jag är medveten om att detta inlägg kan väcka många känslor. Men det är vad jag känner och kan  själv referera till efter vad jag upplevt. Många är av annorlunda åsikt och det respekterar jag. Så låt även mig få tycka vad jag vill.