Ja så är det faktiskt
Troya har en period nu och hon ska vara hos mig hela tiden. Om jag går på toa eller duschar så gallskriker hon, inte ett dugg stressande! Och när hon är oss mig så ska hon så nära det bara går, hon försöker nästan kliva in innanför skinnet på mig... Och när hon inte kommer närmre så slår hon duperhårt. Hon rivs också och drar i håret, stora tjejerna har blivit ledsna många gånger nu. Man ser hur frustrationen slår i ögonen på henne.. Att lägga henne betyder panikskrik, tar jag upp henne så skriker hon av trötthet.. hon vaknar på nätterna och skriker, troligtvis pga tänderna:(
Och jag tycker supersynd om henne, jag vill ju att hon ska kunna slappna av och leka utan att hänga i mig..
Och jag är såååååå trött, när jag hör hennes skrik så fryser ryggraden till is!
Idag har jag inte fått varken borsta håret eller tvättat ansiktet så jag ser ut som 17 svåra år.. Och när jag lodar omkring såhär så mår jag piss! Det är fruktansvärt ytligt, jag vet, men om jag är trött och får piffa till mig så mår jag bättre och känner mig piggare ...
Jag hade glömt alla perioder och inser nu att den första ronden utav många under kommande 20 år har startat !!!
Jag hör henne även nu när hon har somnat, jag tänker att det är ju ingen ide att lägga sig och vila för snart vaknar hon! Lika bra och hålla igång och inte tappa tempot, för det finns massor att ta rätt på eftersom jag inte får göra något när hon är vaken..
Och när man är så där slut och färdig för räkning, då ler hon mot en och lägger huvudet tätt intill och kramas.... Och vips så var min frustration borta och jag älskar att hon mammig, iaf just då....
Vi får se om vi jag sitter på ulleråker, på avdelningen för schizofrena mödrar , nästa gång jag bloggar!
