Mommy Rocks

Knutmasso dräkter är designade för 30 minus, inte 30 plus!!

Shit va varmt det var men vad gör man inte för barnen ;)

Det blev succé när både Hello Kitty och Fiffi dök upp på dagisets sommaravslutning.

Själv var jag Fiffi idag ;)

Lite varmt, bara lite ;)
Det ska tilläggas att den lilla glipan i munnen är det enda man kan både se och andas i. hahahaha shit pommes! Men jag överlevde iaf!



(jag vet att man inte ser mycket på bilden, men jag har tagit bort fokus från alla förutom Ronjas ansikte, av respekt för andra familjer)


Så nu är Ronjas glansdagar på dagis slut och jag kom precis på hur gammal jag är!!!
Jag har två döttrar i skolan! Pommes!

Väl hemma så öppnas sommarlovspresenten och mitt geni till man lyckades få ihop stolpen med hjälp av två pigga brudar!



Nu ska grillköttet fram och en liten sommardrink skall förtäras ;)
För nu har jag varit 2 svängar till tandläkaren idag och därför slipper jag knapra värktabletter, det ska firas!!


Hoppas alla får en underbar onsdags kväll i solen!


Kraaaaaaaaaam

Ja snart är lilla Troya 6 månader och hittills har det inte funkat någe vidare med smakportioner.

Jag trodde jag hittat den ultimata lösningen med en barngröt för känsliga magar blandat med katrinplommonpuré. Men efter ett par dagar så låser sig magen på lillan.

Och nu märker man vilket behov hon börjar få av mera "riktig" mat. Hon äter kolossala mängder ersättning och har börjat vakna 3-5 ggr /natt för att äta.

Eller natten kan också vara för att hon tycker det är morgon från ca kl 03.00 eftersom det blir ljust då! Vi har ju inga rullgardiner. Så idag ska jag leta i stan efter rullgardin och se om det gör skillnad.

Jag börjar iaf känna mig lite nervös hur jag ska få hennes mage att ta emot mat.
För en månad sen räckte ett paket ersättning i ca 5-6 dagar nu räcker det 2 max 3 dagar. Jag förstår inte hur den lilla får i sig allt!!!!

Jag menar en flaska med 200 ml varannan timme??? Det är ju sjukt mycket för en så lite buse.

Jag sitter och googlar på barnmat men alla råd är ju samma på alla sidor och det funkar inte på henne ju.


När jag böt från babysemp1 till 2:an tog det ca tre veckor innan magen kom i form och det var inte kul alls för henne. Och jag känner mig hemsk om jag bara ska fortsätta ge henne smakisar för att jag "vet" att mage ger sig efter ett tag. Nej känns inte stabilt alls.. hmmmm

För 6 år sedan låg jag just vid denna tid och bara väntade på att när som helst skulle Fredric och jag få vårat första gemensamma barn. Hur den dagen var kan ni läsa här.


När jag till slut fick se vårat lilla mirakel så kom den där känslan som bara en nybliven förälder kan förstå. När lyckan är så stor att du inte vet hur man någonsin ska kunna känna så starkt igen. Man tror att det är höjden av lycka, men man har ju så otroligt många stunder kvar av denna obeskrivliga kärlek.

Första leendet.
Första skrattet.
Första pussen.
Första kramen.

Första gången man hör dom små magiska orden:
Jag älskar dig mamma.

Och många många fler stunder.

Att bli mamma är det absolut största och vackraste som har hänt mig och jag är lyckligt lottad att få blivit det tre gånger. Jag känner att det är en ära att få vara mor till mina prinsessor och jag kommer tills den dagen jag lämnar denna jord göra allt för att hjälpa, guida och stödja dom till det dom förtjänar.
Ett underbart och kärleksfullt liv.


Att man på en sekund kan älska någon så villkorslöst och enormt är en häftig och otrolig upplevelse. Och att sedan bli villkorslöst älskad tillbaka är överväldigande.
Ett stort ansvar och man kan bara försöka göra sitt absolut bästa för att finnas där i vått och torrt. Agera från sitt hjärta med både ansvar och kärlek.

Så älskade Ronja jag är så tacksam att just du är en av mina prinsessor.
Du gör mig stolt och är perfekt precis som du är.
Dessa 6 år har varit underbara med så mycket bus och sprudlande energi och jag ser fram emot många många fler!







Så älskad från första stund!
Puss från mamma!

Jajjemen då var den minsta välsignad och klar. Rapade gjorde hon med, mitt under välsignelsen så dånade en brakrap i takt med allas amen..

Det börjar ju bra det här!


Lite bilder från dagens cermoni:





Mor och dotter, kärlek :)



Hon var kanon duktig och skrek inte en enda gång.






Vacker som en ängel








Och ännu en ängel!




Denna bilden är så vacker tycker jag. Två änglar som drömmer sig bort :)

Hur kunde jag bli så lyckligt lottad?





Min fina familj!





Sedan var det dags för att äta lite buffé hemma hos oss och efter det startade Ronjas 6-års kalas!






Som alla föräldrar säger:


Tiden går för fort!!!! Redan 6 år! Shit pommes..



Men vi har haft en underbar dag och är så nöjda. Var så roligt att så många från familjen kunde komma, är ju så svårt att få till så att det passar alla.

Nu blir det vila & massa mys :)

Tiden går för fort!!

Mitt hjärtegryn

Nu när Natalie inte har skenan så får vi linda av emellanåt och smörja med mjukgörande och kortison eftersom hon reagerar med röda svullnader i knävecket av all omläggning.



Och alla dom små såren har nu läkt och man kan se små ärr efter dom. Och även fast mepilex plattan ligger på ser man början av såret som sträcker sig ner under knäet och sväner in mot knävecket. Den raka delen av såret har ju läkt men kan kan ju se av det lilla som syns att ärret inte blir vackert.



Jag kommer aldrig visa såret här men ärren lägger jag nu ut bilder på. Många har frågat mig och förstår inte riktigt hur såret sitter och vad jag menar med dom små och det stora såret, men med dessa bilder man kanske förstår lite bättre.

Jag är ingen picasso, men det röda är sårytor och det svarta är död vävnad.



Och hon har förlorat en hel del muskler, man ser ju klart och tydligt att vänstra benet är smalare.






Men tur att barn tränar upp sig fort iaf !

Troya har haft lite problem med magen ända sen jag slutade amma ungefär. Hon fick baby semp 1 lemolac och det funkade kanon tills det var dags att byta till nr2.


Vi har provat blanda fifty fifty, återgå till 1:an ett tag, bara 2:an osv men magen vill inte bli helt okej. Jag får hjälpa henne med magen varannan dag annars så går det inte, men det kan ju inte vara hälsosamt i längden!


Jag vet inte riktigt vad jag ska göra faktiskt. En del har sagt att NAN ska vara bättre men dom har ju ingen mot känsliga magar, så vågar man prova? Tänk om hon blir ännu värre?



Kommer ihåg att jag använde mesmör till Natalie och Ronja för att lätta lite i magen för dom, men om jag minns rätt så var nog det i välling ålder.. Jag minns ärligt talat inte..



Idag har Troya sovit kanske 45 minuter totalt sedan kl 10.00 imorse, hoppas hon får sova i natt iaf :)


Alltså hon har inte ont hela tiden och skriker oavbrutet. Men man märker att hon är "obekväm" hon smågnäller och kan ifrån ingen stans komma ett gallskrik rakt ut som sen bara försvinner. Sen kan hon inte ligga still och ålar runt och smågnäller precis som en annan skulle göra om man hade magknip. Kommer liksom aldrig till ro. Och när jag hjälper henne med magen då blir hon glad igen, men som sagt det måste ju börja funka av sig självt!




Mammas lillsessa.


Man får hoppas det "löser" sig!

Idag har den där klumpen legat och grott inom mig. Gråten har nästan mynnat fram 3 gånger. Man känner hur det fuktas i ögonen och man kan inte prata, klumpen ligger och som en stoppkloss i halsen på en.

Jag vill ju vara stark och kan ibland säga till mig själv, skärp dig nu för fan Lina! Hon klarade sig ju bra och det hade ju kunnat varit så mycket värre!


Men det finns saker och tankar som kommer upp som jag VET är onödiga och inte sanna, men lik förbannat finns dom där.

Tankarna som går i huvudet är:

"Jag har misslyckats med att skydda mitt barn från olycka"
"Jag är en dålig mamma som inte klarar att hålla tillbaka tårarna, det är ju inte mig det är synd om!"
"Jag var inte där för henne när det hände, det borde jag varit"
"Det är min skyldighet att förhindra sånna här saker"
"Jag måste vara stark, vad jag känner är oväsentligt"
"att gråta är en svaghet"
"det är mitt fel att såret inte läkt bra, jag lät henne gå utan kryckor när hon lekte"


Sen finns bilder kvar i huvudet som ibland dyker upp som tex när jag ska sova.

Bilden av såret inne på ackis innan det syddes.
Bilden av Natalie när hon såg den döda huden första gången.
Bilden av Natalie när dom var tvungna att plocka bort några sårskorpor.
Och bilden av henne när hon så att såret började glipa igen.
Besvikelsen i hennes ögon när inte såret läkt ihop.
Hennes tårar när det gjorde ont.
Och när hon la sig tätt intill mig och talade om att hon har läskiga bilder i huvudet kvar efter olyckan.



En del kanske tycker att jag är dramatisk och tar det för hårt, och så kanske är fallet, jag vet inte. Men det förändrar ju inte hur allt känns. Tro mig, visste jag var knappen satt för att få lite mer inre lugn efter detta så skulle jag trycka på den direkt!


Jag ler lika ofta nu för tiden och en del ser nog inte mycket skillnad på mig.
Men inbombords pågår ett krig av känslor som jag inte vet hur jag ska hantera. Därför släpper jag inte ut dom heller. Jag gläntar på dörren till dom ibland och tänker att det kanske är lika bra att släppa ut dom och sen är det över! Men jag känner att jag inte orkar, för jag vet inte hur jag ska hantera det.
Jag får en panikartad känsla och vill bara skrika allt jag har. Jag skulle vilja springa långt ut i skogen och sen bara skrika tills rösten tar slut.

Jag är så arg ( inte på någon person), ledsen, frustrerad och besviken på vad livet gjort.
Kunde det inte varit jag istället?


Just nu så klarar sig Natalie bra med alvedon och är glad, pigg och skojfrisk.
Dom jobbiga stunderna är omläggningar och när hon vill prata om olyckan.

Ja, jag vet det kunde varit värre, och det skrämmer mig också när jag tänker på det!

Ja lilla Natalie. Hon är så glad trots allt.
Barn är otroliga människor. Dom besitter sådan styrka.

Även Ronja är kanonduktig nu när läget är som det är hemma.



Jag är så stolt.
Hur kunde en sådan ordinär och simpel människa som jag få så otroliga barn?
Det kommer jag aldrig upphöra förvånas över.



Om det verkligen är så att vi som föräldrar formar våra barn så kommer jag även här med en totalt "osvensk" kommentar och säger :

Fan vad jag har lyckats!!!



Natalies första dag i skolan utan mig gick iaf bra. Hon hade fått ont vid 10 tiden, men då tog hon sin alvedon och efter ett tag hade det gått över. Hon är en figther och ger inte upp!


Men känslan av maktlöshet gnager mig fortfarande hårt.
Bävar inför fredagens besök.
Jag vill inte se smärtan på Natalie nä'r dom pillar sårskorporna och kakan som sitter över det öppna såret, men samtidigt får jag bara bita ihop och se till att finnas där för henne till 100 %

Min läkning av mitt mammahjärta får jag ta tag i när min älskade flicka är återställd. Just nu läggs känslorna på ett lager som jag inte vågar öppna dörren till.

Många frågar hur det går för Natalie men inte många har frågat hur jag mår nu, men tur är väl det, för risken finns att muren faller då.


Nej nu måste jag sova eftersom jag ska skjutsa Natalie till och från skolan imorgon!
Måste även hinna med en bebis vikt, var alldeles för länge sen nu, men tiden har liksom inte funnits!
Shame on me!

Det gick inte så bra som vi hoppats på idag. Såret hade inte läkt så bra som vi hoppats och när stygnen försvann så började såret glipa igen :(

Så tre stygn är kvar på dom värsta ställena och gipsskenan blir kvar i 14 dagar till. Hon har ett större sår på mitten också. Ärret kommer bli fult och stort, och nu hoppas vi bara på att det läker ihop bra innan det blir varmare ute!!

Sen det Natalie inte vet är att en "kaka" som sitter över såret, som är mellan en krona och femkrona stort, ska pillas bort på fredag. Idag fick hon panik och grät när sköterskan pillade bort en del andra skorpor. Hon har ju typ 10 st småjack runt om det stora såret, men dom har läkt och såg bra ut under skorporna.

Jag brukar alltid vara ärlig med Natalie och förbereda henna på vad som komma skall men detta låter jag vara osagt för jag vet att hon kommer få panik över det. Och jag ser inte vitsen med att hon ska oroa sig i flera dagar innan.


Sen måste hon vara i rullstolen i skolan tills det har läkt eftersom att risken med att hon ramlar och slår upp såret nu när hon inte har stygnen kvar är alldeles för stor. Försäkringsbolaget har godkänt att jag kör henne istället för att beställa specialtaxi till henne. Det känns skönt och Natalie vill hellre att jag kör också, sen är det nog vetskapen av att hon bara kan åka hem när det känns jobbigt som underlättar för henne också.



Jag känner att jag sitter med gråten i halsen igen nu. Jag vill så gärna få det ogjort och kunna ta allt detta från henne. Hon är riktigt less på benet nu och detta bakslag idag var tufft för henne. Hon längtar så mycket efter att få springa och leka.

Ja idag ska vi till vårdcentralen för att plocka stygnen på Natalie, förhoppningsvis.
Vi har blivit varnade att dom troligtvis inte kommer ta alla stygnen och kommer eventuellt sätta in mera antibiotika eftersom det hade börjat vätska om såret, framförallt där huden har dött.

Men nu på morgonen låg jag med Troya i sängen och så hör jag Natalie:
-Mamma!!!
-Ja, godmorgon på dig
-Idag är världens bästa dag!!!
-varför det då?
-Dom ska ta bort gipset och stygnen!!!!!!
-Har du längtat?
-Ja jag kanske får springa idag igen!


Efter den meningen stod hon i dörrhålet till mitt sovrum och lyste som tusen solar :)
Så jag håller verkligen tummarna på att allt går bra idag!


Sen blev jag väldigt ledsen häromdagen, när två personer sa till mig att Ronja kanske borde kollas för ADHD. Jag känner verkligen inte att så är fallet! Ja hon är sprallig och älskar dansa, sjunga och är ganska högljudd när hon blir glad. Hon tycker inte om att sitta still, men hon kan sitta still och tex pyssla eller rita. Men bara för att hon föredrar att hellre springa ut och leka och ofta pratar med hög volym så är det väl ganska obefogat att misstänka henne för ADHD?

Från wikipedia:

För att en person ska få diagnosen ADHD så måste dessa symptom finnas och ha funnits under lång tid. Varje symptom ska också vara mycket mer påtagligt än vad man kan vänta sig utifrån personens ålder, kön och utvecklingsnivå, och ska också vara av sådan grad att de försvårar patientens liv betydligt.

• Koncentrationssvårigheter
• Dålig impulskontroll
• Hyperaktivitet
• Glömska

Det finns även andra symptom som är vanliga bland personer med ADHD men som inte är nödvändiga för att få diagnosen.

• Nedsatt motorik
• Sömnsvårigheter
• Sen tal- och språkutveckling
• Problem med att tolka sinnesintryck
• Hetsigt humör och trots
• Psykiska problem som ångest, stark oro eller depression
• Tendens att upprepa eller "haka upp sig på" ord eller meningar
• Känslomässig instabilitet
  
  
  
  Dom första 4 tycker jag kan stämma in på majoriteten av barn runt 5 års ålder. Men seriöst ni som läser denna blogg och har träffat min lilla prinsessa, borde jag vara orolig för att hon har ADHD?
  
  
  
  (Och tack Kristin för dina fina sms igårkväll om detta, dom värmde mer ään du tror! Skönt med bekräftelse av andras åsikt som träffat henne. Kram )

Natalies omläggning visade död vävnad i storlek av en 5-krona och det hade även börjat vätska lite på andra ställen....



FAAAAN!!!!!


Men nu ska jag försöka vara positiv iaf.

Hon har inte ont.
Det behöver inte bli mera.
Som tur är sitter såret på insidan av benet, så ärret kanske inte blir sååå tydligt iaf.



Men mamma-hjärtat gjorde väldigt ont idag igen när Natalie fick så pass ont i magen av se det döda att dom var tvugna att sänka britsen till liggande läge. Hon blev så rädd att hon blev likblek. Men efter att jag sa åt henne att titta och lyssna på mig när jag förklarade hur allt kommer att lösa sig, så blev hon lite gladare iaf. Men hon höll stenhårt i min hand resten av omläggningen. När sköterskan var klar så log hon igen och sa:
 
"Du var jätte duktig på det här ju!"


Hon är så otrolig som ger alla beröm för deras jobb med henne. Men alla sköterskor vi träffat under denna tid av omläggningar varannan dag, har varit helt underbara och duktiga, och framför allt bra med barn!



Mina underbara sessor, finns inget finare i världen!!
Deras leende kan få vilken surkärring som helst att le ;) Till och med mig!

Idag är Fredde med Natalie i skolan.
Dels för att Natalie har tjatat om att han ska medverka en dag och sen för att jag känner att jag har varit så mycket med henne att mina andra underbara flickor nästan börjat fundera på vart deras mamma tagit vägen. Även om dom har varit med på promenad osv så har ju jag dragit Natalie i rullstolen och måste hjälpa henne med det ena och det andra. Så min uppmärksamhet har gått till bara henne i stort sett.

Så idag ska vi röja upp lite först, och sen ska vi baka lite och förbereda ett fredagsmys :)

Jag kommer dock att åka till en vännina ikväll på ett glas vin, det kommer blir ruggit lugnt eftersom vi ska medverka i städ-dag här ute imorgon, men behovet att få slappna av utan alla barnen är stort.

Jag har liksom gått på helspänn sen i söndags kväll. Och även om jag drar mig undan hemma så är det inte samma sak, jag hör dom och vet att dom är utanför dörren och då slappnar jag inte av helt.


Så nu ska det slås på lite musik och sen ska jag bara vara med mina fina småtjejjer!





(Natalie har omläggning idag, så nu håller vi alla tummarna för att hennes sår fortfarande ser riktigt fint ut!!)

... positiva nyheter!!!


Natalies sår läker kanonbra. Det såg jätte fint ut och inget av hudvävnaden har dött!!
dvs  INGEN PLASTIKOPERATION BEHÖVS!!!!!!!!!!!

Underbart är det..

Sen fick hon en rullstol idag eftersom det blir för jobbigt att gå med kryckorna ute i gruset och på våran gropiga väg. Så vi var ut på en prommis och var totalt ute i två timmar. När vi kom hem frågade hon:'

Mamma kan vi gå ut imorgon igen?

Och självklart ska vi göra det! Ronja får följa med och hjälpa mig dra Troyans vagn ;)

Natalie är iaf otroligt glad nu och är så positiv  men framför allt envis. hahahah

Hon har anpassat sig till ett stelt och ömt ben och vill klara allt själv. Så hon får pyssla på med allt i egen takt och så ber hon om hjälp när hon inte klarar av något.

Nu på kvällen kom hon dock själv och ville lägga sig och sova. Så hon är ju lite tröttare än vanligt och behöver vila sig lite emellanåt.

Men en sten har fallit från mitt bröst idag och jag är så glad att detta verkar gå åt precis det håll vi vill :)

På fredag är nästa omläggning men den blir i Gimo hos distriktsköterskan :)

Tack för alla era fina kommentarer! Dom värmer så otroligt.

Men det är så jobbigt. Jag har så mycket känslor som ligger inom mig som jag inte vågar släppa ut när barnen är vakna. Sen att jag är så trött hjälper väl säkert inte till ett dugg!

Natalie är så tapper och glad och jag är så otroligt tacksam att hon inte har plågor från benet utan står sig bra på Alvedon och Ipren.

Men när något sånt här händer så dyker så många tankar upp.
Den farligaste tanken av dom alla: Tänk om.....

Gråten är så nära och jag har inte fått släppa ut den ännu. Dom minuter av gråt jag hade på sjukhuset igår varbara en luftning, men locket ligger fortfarande på. Där var jag ju tvungen att skärpa till mig och inte visa Natalie. Jag gick in på toaletten där och tog kallt vatten i ansiktet, tittade mig själv i spegeln och sa högt för mig själv: Skärp till dig nu!

Och sen dess har jag hållit god min. Men det är så jobbigt. Fredric jobbar natt i natt så när barnen somnat blir jag själv och då kommer det troligtvis att brista. Jag önskar på sett och vis att jag aldrig skulle sett såret för det sitter som etsat på hornhinnan. Stackars barn.

Eftersom hon inte gråtit något speciellt mycket och har sen igår var i lite halvt drogat och chockat tillstånd så är jag ganska beredd på att även hon kan bryta ihop och inse vad hon varit med om. Det behöver ju inte hända men risken finns ju. Dom timmar hon sov i natt så vred hon sig och gnydde en hel del, men blev lugn när jag smekte handen mot hennes fuktiga panna, mardrömmar. Så Fredric har nu flyttat in på en extra säng i Natalies rum och Natalie sover inne hos mig och Troya.

Jag har iaf fått tid på Akademiska imorgon kl 10 på morgonen för en koll av såret. Och Fredric kommer ju hem vid sju tiden så han kör ett 24 timmars vaken dygn och tar dom andra två tjejjerna medans jag och Natalie åker in.

Jag fick även veta idag att när Natalie gjort sig illa blev Ronja hysterisk och då hade Natalie varit den av alla, inklusive vuxna, som varit lugnast och tagit sig n Ronja och sagt:
Va inte ledsen Ronja! Dom kommer snart och hämtar mig och sen får jag komma till sjukhuset och där lagar dom mig igen.


Underbara flicka! Hur kan en sån liten flicka ha ett så underbart stort hjärta?
Att i en sånn situation sätta sig själv åt sidan för att ge tröst till sin lillasyster!

Jag lovar att denna flicka har en gloria över sitt huvud!