Mommy Rocks

Ja för en som lever för inredning så är detta grädden på moset!!


Läönge har jag letat efter en soffa med divaner och ett köksbord som är speciellt.. Som passar in hos oss.

Men eftersom jag är ganska snål av mig så har jag inte hittat till rätt pris..

Men nu dök det som jag letat efter upp!!

En underbar stooooor soffa som var nedsatt med 10 000 i pris och det gillas!



Och ett köksbord med sex stolar som kommer passa perfekt !! Också nedsatt med 7000 kr!!





Längtar galet mycket och det känns så jäkla bra när man letat så länge och sen så hittar man det där kapet som bara är för bra för att vara sant!

Så det lönar sig att ha is i magen :)


Sen kommer gubben min att få måla om köksväggarna vita, även om jag sagt att det är jag som ska göra det... Men han vet lika bra som jag att jag börjar och han färdigställer ;)
Team work kallas det för!


hahahahhahahahahahaha


Äntligen äntligen äntligen
Nu kan hela familjen kura ihop sig i soffan när vi har myspys!

JA i lilla huset på gräddhyllan är det holabaloa!

När jag kom till fritids igår så satt Ronkja och grät på en soffa. Jag fick förklarat för mig att hon av en olycka fått en bandyklubba slagen över munnen. Läppen var sprucken men att tänderna var oskadda.
Jag får tillåtelse av Ronja att titta själv och ser att det blöder från fyra tänder och en tand har flyttat sig.
Får akut tid hos tandläkaren och sticker direkt.

Som tur är har Ronja inga nya tänder och därför ska vi avvakta en vecka innan tandläkaren tar röntgen och känner om dom är lösa. Idag kan inte Ronja äta men det är nog mest pga läppen. Hon har en spricka på underläppen och sen två små jack efter tänderna på insidan..

När alla barn lagt sig igår kväll så kommer Natalie upp och mår illa. Hon säger att hon vill lägga sig på min säng ifall hon skulle spy, hon har loftsäng, och det tar inte ens 5 minuter och jag hör hur små fotsteg springer mot toan och sen ett rejält splash. Hon han inte fram och det tog aldrig slut!
Så det var bara att välkomna den ovälkomna magsjukan..
vid ett somnade iaf Natalie och jag la mig på sängen.

30 min senare......

Troya vaknar, men lyckligtvis somnar hon strax efter två igen..


Idag är vi hemma allihopa och Fredde ligger och sover efter sitt nattpass..
vi har inte haft mera kräkningar nu på morgonen och jag hoppas det inte blir fler.

Barnen hade planerade övernattningar som nu är inställda och avbokade..

Snart blir det smurf film och massa mys...

Hoppas er fredag blir super!

Just när jag tror att jag mår som bäst då kommer det en våg över mig och jag känner mig så ensam och allt känns galet bara.

Visst jag mår ju bättre nu än förut, då var jag låg jämt..

Men på sätt och vis är det nästan jobbigare nu, när man faller så hårt och fort för minsta lilla..


Samtidigt så känner jag att ensamheten kanske är mitt eget fel. Jag har snörpt in mig och är asdålig på att höra av mig. Jag är inte lika rolig längre enligt många.
Jag festar inte lika mycket, pga i ärlighetens namn, jag skäms för hur jag ser ut.
Jag har nästan aldrig tid att hälsa på någon, fast som en vis kvinna en gång sa: " det finns inget som heter att man inte har tid, för verkligheten är att man helt enkelt inte proriterar det" ! Och det är ju så sant, egentligen.

I förr går gick jag till biblioteket i skolan för att låna en bok.. Nätr jag passerar cafeterian så hör jag hur någon busvisslar efter mig. Jag tänker direkt att antingen var det inte till mig eller så är det någon som driver med mig. När jag går tillbaka så händer samma sak. Och jag blev så sårad!
Jag vet att jag inte är busvisslingsmaterial och jag såg ingen jag kände så det var ju uppenbarligen någon som drev med mig.  Är det dit jag komit? Till den gränsen i mitt utseende att folk driver med mig? Jag är alltså inte bara en 30 årig kvinna i mängden, utan en sån har ett sånt distinkt utseende att folk måste driva med mig?

Och jag önskar jag kunde ta mig mer tid för vänner. Att ta vara på alla fina människor som faktiskt finns. Det är ju inte konstigt att folk inte ringer mig längre osv jag har ju aldrig tid. Varför ska dom bry sig om mig och försöka hålla en kontakt när jag aldrig hör av mig själv? Så jag klandrar ingen av mina vänner.. Jag förstår den situation som uppstått och har endast mig själv att skylla.

Men efter allt som varit så känns det som att jag är slut, som att hela mitt jag försvunnit någonstans på vägen. Jag håller mitt happy face i skolan och ute bland folk, när jag är med barnen så känns det som att resten av världen inte finns och jag lever endast med dom utan problem.. Men jag kan ju inte gömma mig i deras liv... Med Fredde så kan jag gråta, skratt och klaga, men ibland kanske jag vill gnälla om något han inte förstår. Jag kanske vill bara surra om allt och ingenting med en vän, jag saknar det, mycket.

Så mycket har hänt och saker fortsätter hända.. Men när man inte hinner andas mellan gångerna så är frågan hur man då ska tackla allt?

Alla säger att man inte ska bry sig om folk som bara tar energi och aldrig ger..
Men när de senaste 2 åren skördat så många som 8 vänner, en av dessa är dock D, då börjar man ifråga sätta sig själv. 

3 av dessa talade om allvarliga saker bakom min rygg och kunde sedan inte sluta även fast en andra chans givits.
2 av dom har jag inte fått en förklaring till varför dom vänt mig ryggen.
1 tog sig för stora friheter.
1 sa upp bekantskapen för att jag var gravid, bodde på landet och för en kärleksrelation som växte fram och som jag inte ens var inblandad i.

Och jag förstår inte hur allt händer mig?? Det kan ju inte vara slumpen och ödet.. Men vad gör jag för fel?

Dessa tankar har lett mig till att jag vågar inte säga så mycket längre. Jag är så nervös för hur jag ska uppfattas och om jag kommer att förlora någon mer.

Som sagt någonstans längs vägen förlorade jag mig själv och jag har inte riktigt hittat tillbaka helt. Men någondag ska jag var där igen, där man är nöjd och säker på sig själv.

Man behöver vänner, som både tar och ger.

Och till er som är vänner och läser detta:

Jag är så ledsen att jag låtit våra relationer glida isär och ni ska veta att ni är viktiga för mig!

Ja nu är det bara och köra så det ryker.... Skola i full fart! Men jag gillar det! Dock saknar jag en del personer från förra terminen och kommer tycka det är supertråkigt att sluta på KOMVUX i höst!

Idag var Ronjas första dag på fritids och när vi åkte hem så babbla vi om allt möjligt.. Det var supermysigt! Tänk att den lilla halvtimmen/ dag kan ge så mycket! Jag tror det är ett superbra sätt för oss att få lite regelbunden egentid, det är svårt med det som 3 barns mor :(

Vi svängde även förbi kyrkogården och Ronja fixade och donade vid D's grav.. Hon sopade bort snön och upptäckte ett inplastat foto av honom under snötäcket. Då föddes iden att hon ville rita en teckning och lämna där inplastad, vilket jag självklart sa att hon fick göra. Sen ville hon ta med sig nya blommor nästa gång så att det skulle bli fint. Vi pratade minnen och skrattade, det var inga tårar alls denna gång.

Jag är lycklig att mina flickor fick lära känna honom, att Ronja kan minnas allt det fina, hoppas bara Natalie hittar vägen dit också! <3 hon har det jätte tufft och mår superdåligt <3 vad det till 100% beror på vet vi inte ännu, men hon har fått gå igenom mer än vad någon 9 åring ska behöva!

Struma
Glasögon
Olyckan
David
Min olycka
Separationen
Flyttar
Taxiproblem
Tjafs i skolan
Min graviditet
Astma
Hennes idol, mormor, som mår så dåligt.

Det väldigt speciella är att allt detta hänt under drygt 2 års tid. det är mycket för en liten tjej!

Och är Struma värdena fel mår man väldigt dåligt och blir väldigt förändrad även deppig.. Så vi får börja i den änden och sen hoppas jag att vi kan fixa allt med en medicin ändring...

Kan vara svårt att se men vi som står henne närmast ser att hon mår väldigt dåligt... Det gör så ont i hjärtat<3

Nej men sjukt stressigt och hela världen i kaos!

veckan som gått har varit kaos!

Gubben har ju utställning i Filipstad och inför den så var han tvungen att rita hela nätterna. Vilket resulterade i att jag fick inskola två tjejjer på dagis/ fritids plus att försöka hänga med i mina egna studier! Crazy!

Onsdag kväll kom och Fredde hade bara en tavla kvar att färdigställa och jag hade allt att packa och hemmet var i kaoes efter att flickorna haft kompisar på besök. Klockan var sju på kvällen och middag var inte ens avdukad. Jag kände hur paniken spred sig och jag sa till Fredde att jag vet inte hur jag ska hinna med allt!!!

Då kom samtalet som nästan gav mig en plats på ulleråker!

Gallerie tomtarna har tabbat sig och Freddes presskonferens inför utställningen var på torsdag och inte fredag!
När pressen kommer skulle tavlor och allt vara på plats!!!

Panik utbryter och vi far alla runt som yra höns och försöker städa och packa!
Min snälla storebror fixade så vi fick en bil till och åka med eftersom allt inte fick plats i en bil!

Vi kommer iväg vid 21 och kör nonstop hela natten i halka och snö.
ca 03.00 kommer vi i säng i Filipstad och kl 08.30 ska väckar klockan ringa......

Vi vaknar av att Freddes tele ringer och då är klockan 09.30!!'¨
Ronjas fröken undrar vart hon är eftersom hon inte dykt upp!

Vi får ringa runt överallt och ursäkta oss och förklara.. Troya hade ju börjat inskolats men det fick vi ju också avbryta. Gud vad dum man känner sig!


Så griströtta och absolut ofixade så tar vi oss till galleroiet och får upp tavlorna men hinner inte styra upp oss innan pressen kommer och det resulterade ju i att vi båda fanns i tidningen och såg upp som knarkande luffare!! Fredde med stubb överallt, håret, hakan osv jag med snekammad bena så man ser ut som hitler..
Nej uscha mig..

Länk till en av tidningarna
Filipstad i folkmun

http://filipstad.ifolkmun.se/2012/01/13/skon-popkonst-pa-kvarnen/#comments

Sen har veckan bjudit på en hel del idioti och fanskap, tyvärr. Men det är inget jag vill skriva om eller dela med mig av...

Det jag kan säga är att jag är så glad att jag har en underbar man som jag är så tacksam för. Och utan honom hade det vi fått erfara varit så mycket svårare. Han är en exemplariskt pappa som verkligen älskar sina barn över allt annat...

Som vi har sagt i vår familj, så länge vi har varandra!!!
Då behöver vi inget annat.

<3 <3 <3 <3





Och fredag till söndag har bestått av bara dålig mat med massvis av kolhydrater och onödiga fetter!!! Och självklart så har det blivit bara enm enda promenad sen i tisdags! Visst jag var bortrest osv bla bla

Men nu ska sanningen fram och det fanns en crosstrainer i lånelägenheten som vi hade men jag anvbände den inte. Lat arsle thats me!!!!

Så jag är fortfarande bred som ladugårdsvägg och rund som en badboll, men jävlar i mig vad jag är lycklig nu!

Ja det är mitt namn idag!

Jag är så bakis och kroppen värker av träningsvärk !

När man tror sig sitta på alla svar och veta bäst om allt, det är då man borde rannsaka sig själv.

Det finns inget som heter felfri, det är bara självbedrägeri att tro något sådant..

Men dem människorna finns och till slut kommer dagen då de får ett grymt uppvaknande och inser att även dem kan fela..


Förlåtelse är en svår handling. När vi förlåter, förlåtet vi egentligen då? Eller ligger det på laget och kan dyka upp igen? Man säger att man förlåter, men hur ofta gör man det egentligen?

Och om man inte kan förlåta, varför fortsätta den relation man har?

Djupa funderingar på lördagsmorgon.. Finner dock inget rakt svar och väljer att släppa det och påbörja dagens uppgifter istället!!

Hoppas alla får en superlördag!

Lilla söta Troya fyller ett idag och vi har haft en supermysig dag:)

Nu sover lilla skruttan och jag har precis tränat.

Men vad underbart det är att hon finns här med oss<3 vårt lilla mirakel <3


Visst finns mirakel, och för mig är det faktiskt du...,.

Nu jäklars fick jag träna idag med vikter istället för stockar!! Det är grejer det:)

Imorse så kunde jag inte hålla mig, jag klev upp på vågen för och bara kolla om det skulle märkas något på dessa tre dagar utan bröd, pasta, ris och potatis.....


Och jag har fallit under 100 kg sträcket!!

Det låter kanske inte stort men för mig framkalla det tårar av lycka. Det handlar om 1,5 kg men för mig känns det som 50 kg..

Att säga att man väger 100 kg känns för mig så fel. Det är inte jag!!
Nu vill jag poängtera att jag talar från mig själv och ser absolut inte ner på någon som väger mycket!!

Riktig skönhet för mig är vad vi har inom oss, ja jag vet klyschigt värre, men jag känner då på riktigt!

Man kan ha en kropp som är tip top men om personligheten suger så kan jag inte tycka människan är vacker..

Shit va dömande det låter....

Det jag vill komma till är att jag trivs inte med min övervikt och då kommer inte min personlighet fram helt. Jag blir hemmabunden och tar mig inte gärna ut bland folk som den sociala människa jag egentligen är..

Och då är jag inte den vackraste jag kan vara..

Sen om jag är nöjd vid 90, 80, 70 kg det återstår och se! Men innan Troya vägde jag 82 och mådde superbra!

Denna bilden är från dess och jag tycker själv att jag är galet vacker här ;)
( fast jag har några extra kilon )

Min mamma är min idol och förebild.

Men det hon går igenom är så orättvist!
En långdragen sjukdom som tar kål på henne. Visst den är inte dödlig, men mamma är inte sig lik. Man märker att hennes glöd försvinner och jag vill bara tända glöden igen. Hon skrattar inte lika mycket och hon sitter mest hemma. Hon får inte sova och hon orkar inte vara vaken.

Hon har:
Struma
Artroser
Storkärlsartrit
Starr
Musklerna vid ögonen har fallit
Urinblåsan har lossnat flertal gånger
Kärlförträngningar


Hon är bara dryga 60 år och får lida enormt..
Nu har hälen lossnat! Senor har gått av och när hon går åker hela hälen undan om hon inte har stöd. I hela vänster sida har hon inget tryck och puls pga förträngningar. Ögonen är opererade för musklerna men måste göras om. Synen försvinner ibland och hon ser suddigt jämt. Kronisk smärta i leder och nu har även ryggen pajjat på henne.

Om förträngningarna i armen blir värre kommer det få amputeras, har dock varit stabilt ett år nu...

Sen som grädde på moset har mamma fått avslag om sjukpension och ligger under konstant hot om att hon ska utförsäkras igen..... Dvs noll i inkomst under minst tre månader! Hon fick inte vara kvar i facket för att hon varit sjuk för länge så hennes akassa är minimal, tror det är 60 kr före skatt / dag.


Jag hjälper mamma med allt som har med F-kassan och göra för innan höll hon på att åka på en hjärtsmäll av stressen och efter jag tagit över har hon knappt behövt och ta sin nitro medicin.. Ett bevis: försäkringskassan gör folk sjukare!


Min fina mamma <3 henne går jag genom eld för <3 det är dock jobbigt att se henne lida.....

Jo nu har min PT = min man, kört hårdpass med mig !! Ha ha

Allt man behöver:

Crosstrainer
Handskar
Mitsar
Armens liggunderlag
Och en trästock

Känner mig som Rocky men ser ut som en av hans stackars motståndare efter en titelmatch!! Dö slut!!!

Igår så satte jag mig med gubben och vi pratade igenom kost, träning i framtiden. Och igår tränade jag och min besvikelse var stor, en dryg halvtimme sen var jag slut! Helvete vad man gått ner sig!!!!

Och sen sitter den paranoida ängeln på min axel och pratar:

Det blir som vanligt Lina, du klarar första veckan sen ger du upp!!


Den där paranoida jäveln skulle jag vilja möta i en mörk gränd och göra upp en gång för alla! Så irriterande !!


Men jag dröp av svett igår och det borde väl vara ett tecken på att jag ansträngt mig iaf! Tragiskt!!

Gubben motiverar mig och kör lite träning med mig efter att jag trampat på crosstrainern, boxningshandskar på och sen får jag slå lite! Dock är jag väldigt feg, får kanske tänka att mitsarna är all skit man varit med om och all irritation som man lagt åt sidan när man säger att man inte bryr sig, människor som sårat och vänt ryggen till och ilskan som fortfarande finns efter att någon man älskar självmant lämnar livet och att man inte kunde hjälpa.

Släpper jag lös det borde gubben flyga ut ur garaget!

Ikväll blir pass nummer 2 och vi får se om min kära man överlever och om jag någonsin orkar resa mig upp igen ;)

Tänk vad två tänder gör skillnad!!!

Nu sitter lilla skrutt och smaskar på ett smörgåsrån efter frukosten :) och hon tycker det är superkul att få hålla i och tugga själv:)

Ny måste vi bara våga ge lite "vanlig" mat också ..... Hon kan ju inte börja dagis och ha massa special regler.. Men jag förstår inte vad magen reagerar så starkt för?!?! Dom som har laktos blir ju inte förstoppade varje gång?? Eller??

Vi håller tummarna att det funkar denna gång :)

Men ändå har den aldrig kännts mer öppen :)

Det finns ju för och nackdelar med allt och detta är något jag funderat länge på.

Det är lite olika faktorer som vägt in och när jag väl bestämde mig kändes det bara helt rätt.


När jag började skriva var det för att få en kmmunikation med omvärlden. Jag satt bara hela dagar, pga graviditeten, och fick inte röra mig. När jag gick 50 meter så började jag blöda och det blev akkis direkt. Tv:n tröttnade jag på extremt fort, mina facebook statusar uppdaterades två gånger i halvtimmen och alla var trötta på att chatta med mig..

Jag hade underbara vänner som hälsade på mig och stöttade mig men också vänner som vände mig ryggen för att jag var "värdelös" (nu sa ingen så men det var så jag var) och satt bara hemma och växte på bredden med en klagande och gnällande röst.

Och jag förstår att jag måste var aptråkig att prata med, jag hade ju inget att bidra med!

Ja Lina vad har du gjort idag?

Jo jag har faktiskt avancerat från höger till vänster sida av soffan och höjdpunkten är att hem till gården har fått ny sändnigstid så jag hinner se på det och våra bästa år!

Ja ni förstår poängen!
(det tragiska är att min mamma är i den sitsen nu... NEJ, hon är inte gravid, kvinnan är över 60 och det skeppet seglade för länge sen! men hon lever som ensam invalid. Men det är ett sidospår) 

Då uppstod bloggen :)
Och det var det bästa som kunde hänt mig då, och det är kul att blicka tillbaka och man känner otrolig tacksamhet till både allas fina kommentarer och att min lilla flicka lever och fyller 1 år på fredag som vilken frisk liten lärka som helst :)


När bloggen växte till sig så var dt först jättekul!
Sen blev det lite otäckt.. Främmande människor kom fram och berömde mig och det är ju alltid kul, tills man tänker på hur jättepersonlig jag är i bloggen. Och tanken kom.. om så många tycker den är bra, hur många läser den bara för att snacka skit sen? Jag har aldrig haft en önskan om att bloggen ska bli stor och nu är den för stor för mig, allt är relativt men för mig är den för välbesökt.

Företag och privatpersoner som mailat om produkter och reklam grejjer, vilket jag nappade på en gång med matkassen, men det var inte tanken med bloggen och då faller min lust att skriva och jag börjar tänka mig för innan jag skriver och då blir det inte genuina Lina.

Den ytliga Lina känner många för det är henne jag är när alla träffar mig.

Och i bloggen lägger jag av mig mycket skit, vilket betyder att dom som inte träffat mig måste tro att jag är en av de mest negativa människor satt fötterna på denna jord.

Att släppa in någon riktigt ordentligt är svårt för mig och detta är då också ett sätt att för många att veta hur jag egentligen tänker och mår. För jag kan lova att samma dag som ni läser ett av mina inlägg om hur arg jag är så kan ni träffa mig och jag bara skrattar.. Det är sååååå typiskt mig. Jag har svårt att ta tröst och att få medlidande även beröm och komplimanger, jag kan inte hantera det. Därför har jag en mask som alltid ler och skrattar så slipper jag bli så obekväm iaf någon ska försöka trösta mig osv.

Och mitt yrkesval väger också in en del. Jag ska ju bli socionom. Och vill bo kvar i kommunen som är pytteliten.. Då kan man inte vara så pass öppen som jag är här med så många besökare.
Det är iaf så jag känner.



Så detta känns superbra och lite mysigt :)
Inte så många läsare kanske leder till flera kommentarer så man kan ha som en lite dialog om tankar och funderingar. För jag har lämnat ut lösen till en del och hittills är det bara ca 5 % av de dagliga besökarna jag haft.

Och en liten fotnot kommer
här:
i mailen så har jag bara svarat med inloggningsuppgifter och kanske inte besvarat era fina ord till mig.. Men det var pga tidsbrist!! Men jag är superglad för det fina ni skrev :)




Ja nu blev det ett långt inlägg men det är så här mina tankar rullat och som lett till detta beslut!

God fortsättning önskar jag er :)