Mommy Rocks

Är inne i period av massa tankar och funderingar. Och sen har jag många saker som jag ångrar men kan inte släppa. Jag har flera kvällar nätter vaknat av att jag drömmer om situationer som ger mig ångest nästan.

Det behöver inte vara stora saker, det kan vara en diskution jag haft, ett svek av en vänn, känslan att inte ha samma värde som någon annan osv

Nu är det först och främst en fd vännskapsrelation som stör mig. Jag kan inte släppa riktigt.
Jag vill inte ta upp och reparera relationen för det svek som var är för stort för att gå vidare med.
Man talar inte om mina barn och man kallar mig inte för saker jag inte är och som det inte finns belägg för.
Det är så sårande och det är den känslan som sitter i mig.

Sen att försöka vända andra emot en, skitsnacket och sveket i vännskapen och förtroende.
Det gör mig så ledsen.. Och sen när jag grubblar så blir jag arg på mig själv att jag alltid ger människor nya chanser. Att jag låter folk suga energi ur mig.
Jag är en människa som agerar i handling och inte lika mycket i ord för mina vänner.
Problemlösaren och fixaren, det är jag det!

När någon kommer till mig och berättar om ett problem så börjar min hjärna direkt gå på högvarv för att hitta en lösning eller öppning. Jag kan bära med mig det i flera dagar tills jag hittat en lösning. Och det sjuka är att det är så inför folk jag inte ens känner så bra! Men jag kan inte släppa tanken på att någon har ett problem som jag kanske kunde hjälpt dom med.

Och då blir man väldigt lätt utnyttjad också. Man märker vilka som bara hör av sig när dom har problem eller är ledsna. Vilka som bara pratar om sig själva när man väl hör av dom.
Typ:
Jag : vi är lite snoriga här och har haft feber..
Person X: Ja vi har haft samma fast vi låg ju däckade och det gick runt flera gånger!!
Jag: Jag känner mig lite nere nu..
Person X: Jag har varit så deprimerad så länge och mått så dåligt, men jag har ju haft så mycket bla bla bla bla

Typ sånna personer.

Men när jag uteslutit folk efter att ha sett hur dom är så kommer alltid denna ångest efteråt. Eller alltid och alltid låter som jag haft och göra med massvis av ego människor, men vi kan säga att det hänt några gånger..
Först blir jag rasande och sen följer ren sorg faktiskt, hoppas någon fattar.

Jag känner lite som att:
Varför gjorde x det mot mig?
Ser människor mig som en hemsk människa som man ska snacka skit om?
Varför ska allt vridas och vändas på?
Varför kan inte X komma till mig och prata om problemet?
Vad är jag värd i denna människas ögon?

För att jag bryr mig är ju uppenbart eftersom jag inte kan släppa det. Jag måste lära mig och säga nej och låta människor lösa sin aegna problem, för ibland har dom inte ens bett mig om en lösning.

Jag har jätte svårt att släppa in vänner till 100 % i mitt liv just pga detta. Jag är helt enkelt rädd för att bli sårad för att det gör tillräckligt ont i mig när dom som jag inte släppt in helt vänder mig ryggen!




Ps. Jag är självklart inte felfri och har begått misstag, men jag försöker be om ursäkt när jag klantat mig. Och om man inte talat om för mig att känner sig åtsidosatt eller illa behandlad så kan jag heller inte reparera det. Det här är bara känslor som ligger kvar och som jag inte kan bli av med. Vet inte vad jag ska göra av dom längre... Dom är tunga att bära på.