Mommy Rocks

Idag har den där klumpen legat och grott inom mig. Gråten har nästan mynnat fram 3 gånger. Man känner hur det fuktas i ögonen och man kan inte prata, klumpen ligger och som en stoppkloss i halsen på en.

Jag vill ju vara stark och kan ibland säga till mig själv, skärp dig nu för fan Lina! Hon klarade sig ju bra och det hade ju kunnat varit så mycket värre!


Men det finns saker och tankar som kommer upp som jag VET är onödiga och inte sanna, men lik förbannat finns dom där.

Tankarna som går i huvudet är:

"Jag har misslyckats med att skydda mitt barn från olycka"
"Jag är en dålig mamma som inte klarar att hålla tillbaka tårarna, det är ju inte mig det är synd om!"
"Jag var inte där för henne när det hände, det borde jag varit"
"Det är min skyldighet att förhindra sånna här saker"
"Jag måste vara stark, vad jag känner är oväsentligt"
"att gråta är en svaghet"
"det är mitt fel att såret inte läkt bra, jag lät henne gå utan kryckor när hon lekte"


Sen finns bilder kvar i huvudet som ibland dyker upp som tex när jag ska sova.

Bilden av såret inne på ackis innan det syddes.
Bilden av Natalie när hon såg den döda huden första gången.
Bilden av Natalie när dom var tvungna att plocka bort några sårskorpor.
Och bilden av henne när hon så att såret började glipa igen.
Besvikelsen i hennes ögon när inte såret läkt ihop.
Hennes tårar när det gjorde ont.
Och när hon la sig tätt intill mig och talade om att hon har läskiga bilder i huvudet kvar efter olyckan.



En del kanske tycker att jag är dramatisk och tar det för hårt, och så kanske är fallet, jag vet inte. Men det förändrar ju inte hur allt känns. Tro mig, visste jag var knappen satt för att få lite mer inre lugn efter detta så skulle jag trycka på den direkt!


Jag ler lika ofta nu för tiden och en del ser nog inte mycket skillnad på mig.
Men inbombords pågår ett krig av känslor som jag inte vet hur jag ska hantera. Därför släpper jag inte ut dom heller. Jag gläntar på dörren till dom ibland och tänker att det kanske är lika bra att släppa ut dom och sen är det över! Men jag känner att jag inte orkar, för jag vet inte hur jag ska hantera det.
Jag får en panikartad känsla och vill bara skrika allt jag har. Jag skulle vilja springa långt ut i skogen och sen bara skrika tills rösten tar slut.

Jag är så arg ( inte på någon person), ledsen, frustrerad och besviken på vad livet gjort.
Kunde det inte varit jag istället?


Just nu så klarar sig Natalie bra med alvedon och är glad, pigg och skojfrisk.
Dom jobbiga stunderna är omläggningar och när hon vill prata om olyckan.

Ja, jag vet det kunde varit värre, och det skrämmer mig också när jag tänker på det!