Mommy Rocks

Ja vad skulle man göra utan dom?

Efter allt som varit sista tiden så vet jag vilka dom är och jösses vad tacksam jag är.

Angående tidigare inlägg så är jag så varm av all den fina jag fått som respons på blogg,FB och telesamtal m.m Det känns otroligt skönt att dom som känner mig också vet vad för slags människa jag är och jag hoppas verkligen personen som tagit avstånd stannar upp och tänker efter om jag verkligen är kapabel till att göra/säga något i ond mening i denna situation.

Visst vi bor i ett litet samhälle där ryktes spridning är vardagsmat, men denna slog hårt. Och jag kan ärligt säga att jag kommer aldrig förlåta den som skapat detta! Nåde den personen om jag får veta vem det är.

För man kan ju även tänka på dens familj som fått den informationen, mår dom bättre av skvaller och rykten just nu? Skulle inte tro det. Usj och fy hur folk beter sig!

Idag var jag och tatuerade mig. Det blev ett slags minne och ett sätt att alltid ha D med mig. Jag är väldigt nöjd över den.



Den behöver ju läkas lite, blev ganska röd..



Och på tal om vänner så är den jobbiga dagen snart här.
Imorgon är begravningen för våran älskade vän och det känns så overkligt. Jag vill inte säga hejdå och kan inte göra det.

Jag har en stor klump i magen och mår illa.  
Flickorna har teckningar som det skär i hjärtat när man tittar på, tror dock bara Ronja kommer lämna sin. Hon ville lämna den på D´s kista.
Hon frågade:
Mamma ser han den då?
Ja han ser ju allt du gör ifrån sin plats i himmlen.
Då tror jag han blir jätteglad när han får den här.
Det tror jag också.

Hon har rittat D med tankebubblor och ballong, ståendes på en äng med ett hus och ett äppelträd vilket skulle vara hemma hos oss. Jag fick hjälpa henne och skriva vad hon ville ha på teckningen och det tog mycket styrka att inte bryta ihop då. Natalies har jag inte ens fått se och det kanske jag aldrig får, vilket är helt okej. Men ikväll har hon varit lätt irriterad och arg, antagligen för att hon vet vad hon ska på imorgon. Men hon vill inte prata om det och jag tvingar henne inte utan har sagt att jag finns där om och när hon vill prata.

Jag skriver ju om mig och barnen mycket ang detta men inte om Fredde och det är ett medvetet val för att Fredde är en restriktiv person med sina innersta känslor och det respekterar jag. Det räcker att vi själva i familjen vet vad vi känner och tänker.

Jag hade skrivit ett brev till D som jag hade tänkt dela med mig av på minnesstunden, med lite av våra fina och roliga minnen ändå från barnsben upp till för någon månad sen, men efter gårdagen så har jag bestämt mig för att det läser jag för han själv och inte inför andra. Känns dumt ifall någon tror dåliga saker om en och då kanske jag bara förstör deras stund då också ifall man är arg på mig. Och det vill jag verkligen inte göra! Men brevet är ju riktat till D och inte alla på minnesstunden så det kan jag göra sen.

Jag vet att sanningen kommer att komma fram en dag och att man kanske kan se på mig i annat ljus igen.


Tack alla vänner och all min kärlek går till D´s familj som imorgon bitti måste vakna till denna dagen.

Jag säger som mormor vid min mosters begravning sa:

Ingen förälder ska överleva sitt barn,
det är inte tänkt så......