Mommy Rocks

Idag har det varit riktigt tufft på eftermiddagen. Saknaden är så enorm att det gör ont i bröstet.

Det känns som någon har stuckit en kniv i bröstet som vrids lite längre in för varje timme. Det drar åt runt halsen och känns svårt att andas.

Jag vill bara skrika och slå sönder något.
Hans vackra ansikte ser jag leendes på kortet bakom det tända ljuset och jag vill bara höra det kluckande skrattet igen.

I helgen försökte vi oss på lite fest med vänner för att få skratta och vara glada, men vi var inte redo. Det slutade i katastrof med tårar. Alla känslor förstärktes så otroligt och övermannande oss totalt. Sist vi var på fest där vi var så var ju D med oss.

D var den mest ömmaste, snällaste, sötaste, omtänksammaste och underbara människa jag mött. Och jag trodde ju vi hade många år kvar tillsammans. Jag kunde prata med honom om allt och han sa inte alltid så mycket men han fick mig att må bättre varje gång.

Jag har kommit på mig själv att sitta och prata med han när jag sitter själv.
Jag har inte förmått mig att radera han ur telefonboken på mobilen.
För det betyder ju på riktigt att jag inte kan ringa längre.
Jag har alla sms och mail kvar. Och nu kan man läsa allt och överanalysera och tänka saker som:
Tänk om jag hade sagt så? Tänk om jag inte sagt så?

Och jag vet att jag inte ska tänka så men jag kan inte förneka att tankarna finns. Jag kan inte förlika mig med tanken att han är borta det går inte.

Det är sjukt hur huvudet funkar, men det har till och med funnits tankar som säger:
Han kan inte ha gjort detta. Det måste var iscensatt och att någon är egentligen skyldig till hans bortgång. Han måste blivit mördad.

Men självklart så kommer jag ner på jorden och landar i mina tankar och måste inse att han var vuxen och gjorde ett val med sitt liv som jag aldrig kommer att kunna förstå.

Det var jättejobbigt när min mormor och moster dog, jag mådde verkligen piss. Men det var av sjukdom och ålderdom och dom kämpade. Jag visste att dom var sjuka och att snart skulle dom vara borta. Men detta känns värre, kanske fruktansvärt hemskt att säga, men jag vet inte hur jag ska hantera det.

Som sagt nu på eftermiddagen har jag haft det riktigt jobbigt med mina tankar, så när barnen lägger sig kommer det nog en liten realese, måste ju hålla minen för dom.


Fina D du är så saknad! Och ifall dom inte har Iron Maiden där du är så får du här en liten låt att lyssna på: