Mommy Rocks

Kärlek kan vara underbart men även smärtsamt när man får känna den på riktigt.
Men det är så värt att ta det jobbiga för att finna det underbara.
Inget är gratis här i livet och kärlek är inget undantag, visst det kostar inga pengar men engagemang och risker är ett måste i kärlek.

Jag vet att jag skrivit om tiden F och jag hade isär förut, och det är något jag bär med mig varje dag. För det var en otroligt tuff period som inte många förstår. En del har faktiskt skrattat i efterhand och sagt: "hahaha du som sa att det aldrig skulle bli er igen".
Men jag fungerar så att när något är för jobbigt att känna så stänger jag av. En mur reser sig och jag kan framstå som otroligt kall, det är i dom lägena jag bär på tunga outredda känslor. Känslor som strider med mitt förstånd och som jag inte har styrkan att ta tag i och reda ut.

Den dagen vi flyttade i sär så trodde många jag var knäpp som skrattade och var så nöjd med min nya "egna" lägenhet. Men det ingen visste var att inombords så gick jag sönder. Och om jag lät mig själv känna efter så fick jag känslan av att drukna. Jag fick panik och kunde inte andas. F hjälpte mig och flytta och jag kan inte ens föreställa mig hur han mådde då.

Nu i efterhand när vi pratat om det så har jag berättat att jag så många gånger bara ville springa över till honom och krypa ner brevid honom och låtsas som inga problem fanns. Och han har även berättat att varje gång han hörde porten slå hoppades han på att det var jag som kom.

Och när dessa känslor kommer så är det ju hjärtat som skriker åt en:
"vad gör du? varför följer du inte dit jag pekar!!!??"

Men så kommer alla rädslor och bromsar.

Men efter drygt fyra månader så släppte rädslorna och känslorna rev äntligen min mur. Men en annan rädsla kom då upp. Tänk om inte han känner likadant efter denna tid? Att höra orden som skulle sätta den slutliga punkten på oss skulle jag inte klara av att höra.

Så jag fick en idé som jag genomförde. När F kom hem från sitt nattpass så fanns ett brev med vad jag kände innanför dörren, brevet avslutades med att jag fanns i hans vardagsrum och om han fortfarande kände som jag så skulle han bara komma in och kyssa mig och om  inte så skulle jag gå och då visste vi vart vi stod.


Han kom in, ställde sig i dörrhålet, tittade en stund på mig bara. Min puls steg så att jag trodde jag skulle kräkas.
Sen gick han sakta fram till mig, han var helt neutral i ansiktet, tittade bara på mig och det kändes som det gick minuter. Sen tog han tag i mig och kysste mig som aldrig förr.
Många tårar blev det och jag var hel igen...


Nu när han jobbar natt så kan mycket komma tillbaka till mig när jag somnar själv på kvällarna.
Men sen när jag vaknar så ligger han där, i 8 av 10 fall så vaknar han och kikar mot mig, ler och ger en lite puss på mun panna eller axel. Och när jag sätter mig på kanten och letar efter morgonrocken så känner jag hans hand på ryggen. Och dom ögonblicken så existerar inget annat än ren kärlek, som jag är så tacksam för att jag fortfarande har idag.

Han finns här och min bara min och inget i världen kan ändra på det!

Det helvete vi hade var värt det vi fick och har idag!

Kärleken är underbar..

En del tycker våran resa är knasig, hattig, flängig, dramatisk, löjlig.

Men jag bryr mig inte!




(nu ska jag krypa ner i soffan och tycka synd om mig själv för att jag är sjuk. Men ska gotta mig åt den fina familj jag har)