Visst finns mirakel, och för mig är det faktiskt du
Dom senaste dagarna har varit rejält tuffa psykiskt. Fick en negativt besked hos tandläkaren som kommer kosta MYCKET pengar :( Orkar inte ens gå in på det men jag bävar för framtiden.
Jag grät hejdlöst i bilen hem, min stackars mor försökte prata med mig men det var en utopi att försöka höra vad jag ens sa. Det var liksom droppen efter allt som varit sista 18 månaderna.
När jag kom hem så hade jag samlat mig men kände mig ändå väldigt nere så jag la mig på sängen för att vila.
Då kom Fredric in med Troya och sätter sig på sängen.
Ett leende spreds sig över hela Troyas ansikte när hon såg mig, fast mina ögon var svullna och knallröda, och jag kände hur lyckan spred sig i kroppen.
Känslan av uppgivenhet och bitterhet mot vad livet gett mig sista tiden överöstades av tacksamheten för att Troya lever. Det slog mig igen hur nära det var att hon inte skulle finnas hos oss idag.
Så att hon är ett mirakel det visste jag men att hon skulle kunna ge mig så otroligt nya perspektiv är något nytt. När jag ser henne så känns allt annat världsligt och obetydligt.
Jag tänker så här :
All skit som hänt sista året har inte gått bra. Mycket lider jag av ännu, både känslomässigt och fysiskt. Men om jag bara fick välja en sak som gick bra så skulle jag välja precis så som det ser ut idag.
Min dotter lever och är 100 % frisk.
(eventuellt kommer jag nog någon dag skriva ett inlägg om hur jag upplevt senaste 18 månaderna. Som en slags sammanfattning. För jag kan ofta känna att efter jag skrivit har jag lagt av bördan och gått vidare. Så jag tror det skulle vara bra för mig)
