Del 1 - Separationen
Jag har ju flera gånger skrivit om det som varit dom senaste 18 månaderna och hur jobbigt jag upplevt det. Och som i en del av att komma över det kommer jag skriva som en sammanfattning av det men det kommer dock bli i flera delar eftersom mycket är jobbigt att tänka tillbaka på också. Gjorde en egen kategori för dessa delar.
Separationen
Hösten 2009 tog Fredric och jag beslutet att flytta isär. Våran situation var inte optimal och bråken avlöste varandra. Vi betedd oss som barnrumpor och hade svikit varandra rejält. Vi var alldeles för arga, sårade och bittra för att ta oss ur det. Ord som dra åt helvete, idiot m.m var vardags mat. Vi visste att vi älskade varandra men såg ingen utväg eller lösning. Men kärleken och respekten för barnen fick oss att flytta isär för ingen av oss ville att dom skulle lida av den ohållbara situation som vi hade.
Vi bodde isär i ca 5 månader och vi mådde otroligt dåligt båda två. Jag satte upp en mur och många uppfattade mig som iskall och okänslig. Fredric blev väldigt känslosam och var ledsen mycket. Det är konstigt att vi förvandlades till våra raka motsatser eftersom jag är väldigt öppen och känslosam till vardgs och Fredric stängd och visar gärna inte känslor.
Men långfredagen 2010 så hittade vi tillbaka.
Våra hjärtan hade som hittat något större att värka för än det som vi tidigare inte kunnat släppa, och det var längtan efter varandra när vi inte fick vara tillsammans.
Vi pratade ut, la ALLA korten på bordet och bestämde oss för att söka hjälp att ta oss vidare och att få ett sunt äktenskap igen. Vi var livrädda att hamna i samma sits som vi var i 5 månader tidigare.
Hjälpen vi fick var via kyrkan. Man kan få gratis rådgivning av diakonen och han hjälpte oss otroligt mycket. Ja vi kan erkänna båda två att det kändes störtlöjligt att sitta där och skicka ett visitkort mellan oss och låtsas att det var en mikrofon! Men vi är glada att vi gjorde det för oj vad vi lärde oss saker om både oss själva och varandra.
Man tror att man lyssnar på vad den andra säger men ofta var det så att man lyssnar på vad den andra säger och tolkar det till vad man själv TROR sig höra. Det är läskigt! Och att man väldigt ofta uttalar sig i anklagande form och tror sig veta vad den andra tycker.
Att säga :
Jag känner att du
istället för:
Du tycker ju
Låter knäppt men jag kan rekomendera alla som vill få bättre kommunikation att Prata med Jonas (diakonen i Gimo) eller någon annan som kan sitta vid sidan av och faktiskt på så vis ändra hela sitt sätt att se sin partner. Kan rekomendera alla, inte bara dom som har det på gränsen till skilsmässa hemma!
Idag så sitter den tekniken och våran kommunikation är på topp! Det går liksom automatiskt man har ändrat sitt sätt att tänka , prata osv och det bara flyter på. Tänk att det nästan höll på att driva oss isär??
För att vi trodde oss veta så mycket om vad den andre tyckte och tänkte.
Det är galet!
Sen natten till den 18:e April hände olyckan, jag bröt armen och slog ut tänderna.
Och nästa helvete stod och knackade på dörren. Om jag hade vetat då hur lång tid allt skulle ta hade jag nog blivit inlagd på psyket.
