Mommy Rocks

Under sensommaren och hösten blev jag inte bättre utan snarare tvärtom.

Min mun fick en jätteinfektion med varblåsor som orsakats av fallet och kräkningarna som aldrig upphörde. Visst dom blev mildare efter V.17 i graviditeten men dom försvann aldrig helt.
Mina flickor hade börjat sakna sin mamma, jag låg mest och orkade inte göra många knop. När jag väl samlade energi att göra något så var dom överlyckliga. Vi köpte en halvstor pool och slog upp utanför balkongen så att dom kunde bada utan att jag behöde ta mig till stranden. Illamåendet låg alltid när till hands och det enda jag kunde äta var grekisk sallad från pizzerian. Det blev dyra matnotor till slut av det tillståndet.

Men det som var värst när man var så luktkänslig var att inte kunna mysa med barnen. Och det kände jag mig fruktansvärd för!

Tänk att hålla om ditt barn och mysa och bara visa dom hur mycket man älskar dom villkorslöst och sen en dag kan du inte. Jag klarade inte ens av lukten av mina barn. Jag började spy direkt när dom kom och mös med mig. Mitt hjärta brast totalt då.
Hur mycket ska mina flickor behöva stå ut med?


Sen fick vi svaret på blödningarna i V.18, föreliggande moderkaka. Den täckte helt och dom förvarnade mig på att ett snitt måste troligtvis göras om den inte förljer med livmoder allteftersom den växte. Jag blev beordrad sängvila och allt var tabu och göra. Jag fick inte anstränga mig, inte ha sex, inga promenader osv

Det var runt denna tid jag började blogga. Mitt liv blev internet, det var ju det enda man kunde göra! Trodde jag....

Då dök mina underbara vänner upp. Flera ggr per dag fick jag fikabesök och dom ordnade med allt fika själva. Dom samlade ihop sig och kom hem med ett pokerbord som slogs upp i sängen brevid mig och spelade poker med mig. Filmkvällar med massa skratt och mys. Ordnade picknick utanför min balkong, lunch , middag osv. Dom hjälpte mig med barnen och handlade till mig. Vid flertal tillfällen kom dom över och diskade dammsög skurade golven osv

Helt villkorslöst och av eget initiativ.

Dom lyssnade när jag behövde prata. Tände hoppets låga när jag var rädd och gav upp hoppet. Höll om mig när jag grät.

Min man var en otrolig människa han med. Jobbade ofta men direkt när han kom hem fokuserade han på flickorna och gav dom mer livskvalité än vad jag kunde göra. Han kunde se min rädsla när jag kom ut från toa och uptäckt en ny blödning. Han höll min hand och såg till att jag var stark efter varje akut besök pga blödningarna.


Efter flera veckor, tror det var vid V.26 fick jag "frisedel", blödningarna slutade och moderkakan hade flyttat sig. Missfallsrisken var borta och lyckan var obeskrivlig!

Fredric och jag hade både tårar av lycka när vi lämnade specialmödravården den dagen.

Våran flicka skulle överleva!

Nu fick jag återgå till ett normalt liv igen, jag fick börja jobba och jag längtade!
Men om jag visste vad som väntade mig på hälsomässigt och på jobbet hade jag inte kännt samma längtan.