Mommy Rocks

Efter den första blödningen fick vi beskedet att vårt barn hade överlevt och att missfall kunde uteslutas. Glädjen var enorm och jag och Fredric började genast planera inför att få ett tredje barn. Jag var tvungen att försöka hålla konditionen uppe så jag inte skulle gå upp så mycket i vikt eftersom jag har svaga höfter under graviditet.
Min arm var ju fortfarande inte helt bra så gym var ju uteslutet men jag skulle börja med Powerwalks istället.

Efter ett par veckor så kände jag hur illamåendet smög sig på och jag kommer ihåg att jag tänkte att ska det bara vara så här så fixar jag detta galant! Mådde illa dygnet runt med kräktes bara 3-4 gånger per dag och det kändes helt okej! Jag var ju nu i vecka 8 och det brukar ju gå över runt vecka 12 för dom flesta.

Min sjukskrivning tog slut och jag började jobba natt igen. Men på natten blev illamåendet värre och jag kunde inte dölja för min kollegor vad som var "fel" på mig. Jag berättade för dom eftersom jag kände att tanken var värre att dom skulle tro att jag bara var lat och inte orkade lika mycket som vanligt.
Men efter ett par nätter så gick det inte längre. Jag fick inte ens behålla vätska och jag kände mig helt matt.

Min läkare sjukskrev mig och jag fick prova massa olika tabletter mot illamående, inget hjälpte. Till slut hittade hon en tablett som gjorde så jag i princip bara sov. Fredric kom med vatten då och då så jag fick halvt drogad i mig lite vätska och sen somnade jag bara igen. Jag snittade vaken kanske ca 4 timmar per dygn i några veckor.

Jag hatade alla dofter, ALLA dofter!

Jag kunde inte ens gå in i köket, vänner och familj hjälpte med matlaging till barnen när Fredric jobbade. Likaså hämtning och lämning på dagis och skola.
När jag duschade och kände lukten från schampo, balsam, duschcreme så spydde jag samtidigt.
Tandkräm fick mig att spy, vilket ledde till att jag inte kunde borsta tänderna ordentligt.

Så kom Natalies skolavslutning. Min mamma hade hämtat Tjejjerna dagen innan och skulle köra dom till kyrkan i Gimo. Jag visste att hur mycket det betydde för Natalie att jag skulle vara där och låg hemma och grät av skam för inte klara av att vara med. Fredric jobbade och fick inte ledigt så han kunde inte gå heller.

20 minuter innan det började så tog jag mig upp ur sängen. Klädde på mig, satte håret i en tofs och med en vattenflaska i handen tog jag mig i kragen och gick ut till bilen. När jag kom fram till kyrkan spydde jag först i en påse i bilen men klev sedan ur och gick fram till kyrkporten. Där stod min flicka och när hon fick se mig blev hon så glad att tårarana nästan rann på henne.

- Du kom mamma!!! du kom!!


Jag log och försökte mitt starkaste inte visa hur illa jag mådde, min mamma sneglade på mig och sa sedan tyst.

- du är otrolig Lina.

När vi satt oss i kyrkan och barnen tågat in och satt sig kände jag hur det började trycka i strupen igen. Jag försökte sitta kvar men det gick inte, jag fick springa ut och utanför kyrkmuren så kräktes jag igen. 
Jag smög in i kyrkan igen och precis när jag satt mig klev Natalies klass upp för att sjunga. Hon tittade på mig hela tiden och hon såg så lycklig ut. När dom satt sig fick jag springa ut igen och han in precis i tid till att dom skulle tåga ut.
Efter avslutningen åkte vi hem till oss på fika men då var jag tvungen att lägga mig igen. Mamma stannade kvar och såg till att barnen fick en underbar dag.


Dagen efter när jag vaknade hade jag blödit under natten och det var så pass att jag var säker på att nu hade jag fått missfall. Vi fick åka in igen och samma procedur som förra gången sattes igång. Vi skulle få komma tillbaka efter några dagar men det såg inte bra ut. Denna gången kunde dom visa på UL vart blödningen satt och den var inte liten.

Några dagar efter detta besök så fick jag även ett mail från en av dom jag trodde stod mig närmast, en av dom som jag trodde skulle vara den som kom och höll min hand när jag var rädd. Mailet talade om vilken dålig vänn jag var som inte hade engagerat mig i den personen sista tiden. Och när jag frågade : vart är du nu när jag behöver dig? Då fick jag ytterligare ett mail med otrevligheter.

Nu kände jag mig som :
En värdelös kollega.
En värdelös anställd.
En värdelös mamma.
En värdelös fru.
Och nu även
En värdelös vänn

Men vad många inte förstod var att jag hade inget val.
Jag fick en ursäkt av personen i fråga, 2 månader senare. Men under dom månaderna så visade sig andra vänner och vad dom gick för.

Therese, Mickis och Andreas hjälpte mig med städ, barnen, mat, handling osv
Men dom kom även in och pratade med mig, tittade på film, spelade spel osv
Även andra kom förbi och hjälpte mig.
Malin J kom förbi med hembakta kakor och frallor tex
Jag fylldes så otrolig med kärlek från dessa människor och jag tror inte jg klarat mig psykiskt utan dessa.
Visst jag är ganska stark men allt har sin gräns när man till slut ger upp och bara skiter i allt. Och jag ska vara ärlig och tala om att flera gånger kändes det så ( nu talar jag inte om abort, utan om att bara stänga i mig och skita i allt som världen har att erbjuda). Det skulle ha varit så lätt att bli bitter och uppgiven, men alla vänner räddade mig där.
Det var även i slutet av sommaren jag började blogga, just för att skriva av mig bördan jag bar på. Och bloggen har givit mig stor avlastning på den fronten.

Under sommaren kom flera blödningar och vi såg till slut ett mönster på dom. Dom kom när jag rört mig. Tex att gå 150 meter till Ica fram och tillbaka och bära en matkasse, det tog inte mer än en timme så blödde jag.

Och jag blev aldrig "van" att blöda, jag var lika rädd varje gång.