Mommy Rocks

I helgen så har det varit sjukstuga här. Magproblem, nässelutslag, kraftiga näsblod och feber. Ronja har det tagit värst på, hon har idag en temp 39,7. Lilla stumpelump..


Sen har det varit en del drama i helgen med.. Jag kan inte gå in så djupt i det eftersom det är en pågående konflikt som jag ofrivilligt blivit indragen i. Men jag kan berätta att det är en människa som jag aldrig har träffat som har uttryckt sig om att jag är en väldigt svag människa och mamma som inte klarat under senaste året att ta hand om mina sjuka barn själv.

Och att kalla mig för svag efter den graviditet jag har haft slår mig hårt. Det är sårande till tusen och jag hoppas inte människor ser mig som en klagande bitterf-tta.

Bara någon innan detta inträffade så slog en väldigt överväldigande tanke mig.
Troya är ett litet mirakel.
Hon överlevde 7 större blödningar under graviditeten, och X antal mindre. Hon klarade förlossnings arbetet trots en alldeles för kort navelsträng som spändes ut och utsattes för alldelse för mycket tryck under utdrivningsskedet, hjärtljudet försvann vid varje krystning.
Vi fick även se flera stora ärr på moderkakan som visade att den släppt på vissa ställen under graviditeten.

Hon är 100% frisk idag, inga men alls från blödningar och förlossningen.

Och under dessa 7 månader under graviditeten så var ju jag hemma sjukskriven med sängavila som ordination för att inte sätta tryck på moderkakan, och det var otroligt påfrestande att inte våga röra sig! Sen att hela tiden inte våga hoppas på att hon faktiskt överlever. När man kommit så långt i graviditeten och har sett sitt barn på UL så är det levande och inte ett foster! Och att dagligen vara rädd för att sitt barn ska dö är en helt sjuk påfestning. Under denna tid hade vi vänner och familj som hjälpte till så att Fredric kunde jobba iaf. Visst han hade kunna få en sjukskrivning han med för att ta hand om familjen som jag inte klarade av, men det hade blivit en otrolig påfrestning ekonomiskt så vi försökte in i det sista ordna det på annat sätt. Och när han väl kom hem så hade han 1000 saker att göra för att få ordning på läxor, skola, duschningar, tvätt, städ m.m

Jag är glad att vi aldrig lät något av detta komma emellan för vår relation utan vi hade varandra som stöd hela tiden.

Jag tror inte många kan förstå vad vi gått igenom och kanske därför är det lätt att se oss som svaga. Kunna förstå att om jag laddade tvätt maskinen så började jag blöda och risken för missfall ökade 1000% direkt.

Och även efter förlossningen så har det varit jävligt tufft för mig fysiskt. Och även psykiskt, det är jävligt jobbigt att aldrig få en smärtfri dag. Men ingen annan kan leva sig in i det. Och när folk frågar så kan jag ju inte alltid tala om hur jag egentligen mår. Även om jag inte har lika jobbigt som under graviditeten så är mina krafter slut för att hantera det som är nu. Jag har inte repat mig helt ännu.  Och när jag tittar på Troya kan nästan tårarna komma, hon var så nära flera gånger att inte komma ut till oss levande...

Det värsta är att jag inte kan konfrontera denna människa och fråga hur den ens har mage att kalla mig för svag efter det helvete jag gått igenom! Och det finns säkert fler så tänker så om mig. Och det gör mig ledsen och just nu känner jag mig faktiskt rejält kränkt.......


Jag har iaf 3 underbara barn och kommer alltid att vara otroligt tacksam för dom.

Önskar att jag kunnat skriva ut fullständigt vad som hänt, men av respekt till andra inblandade och att situationen inte är löst ännu så kan jag inte det.


Kanske är jag en svag människa?

Kanske andra hade kunnat hantera en sån graviditet annorlunda?


Men jag är jag och kan inte vara någon annan....