Varför jag ska plugga...
Jag älskar att arbeta med människor, jag tar stor ära i att få om även bara för en dag sätta guldkant på tillvaron hos en annan människa. Jag har älskat att arbeta med äldre människor men allt drama runt personal har fått mig att tröttna innan jag ens fyllt 30. Jag förstår inte varför man letar efter fel hos människor istället för att kommunicera och ger positiv feedback och det gör mig ledsen och arg!
Jag började vägen mot socionom för 8 år sedan men la av pga att livet tog en annan riktning och jag fick sätt min livssitution som ensamstående mamma först. Nu har jag ett annat läge och jag vill verkligen fortsätta på den väg jag vetat länge att jag vill ta..
Det är ju inte så vanligt att man kan ta fram sina positiva sidor och prata om dom, det tolkas ofta som skryt. Men jag vet att jag är duktig på att jobba med människor av alla åldrar och vill också använda det till att hjälpa någon.
Att plugga till socionom har ju blivit mer poppis än märkeskläder nästan och jag ska vara ärlig och säga att en del som pluggar till det tycker jag inte passar alls för yrket. Lite för självupptagna, jag vet bäst och har aldrig fel, mitt sätt är det bästa, jag har alltid någon besserwisser kommentar för att sätta mig själv i bättre ljus osv människor.
Och jag kan ha fel men det jag tycker är viktigt när man ska hjälpa än annan människa i vilket läge det än gäller, det är att inte se sig själv som bättre, mer värd och klokare än den människan som är behov av hjälp.
Jag är inte smartare än en missbrukare- utan jag ser det som en likvärdig människa som bara har ett problem.
Jag är inte än bättre mamma än den som har socialbidrag, bostadsbidrag, kontaktfamilj osv- Jag ser en människa som av någon anledning inte har samma ekonomi som mig. En människa som kankse behöver peppning, ny energi, en lite väg ut ur det hjul som man kanske fastnat i.
För mig är tron på att människa och att vi alla oavsett livssituation har ett värde enormt viktigt. Man kan säga att man skapat det liv man lever och till viss del är det sant. Men när man faller är det jobbigt att resa sig och det betyder inte att man har ett lägre värde. Alla reser sig inte utan hjälp och en del ser det som att hjälpa någon som ligger handlar om att man är smartare, klokare och kan dela med sig av det.
Jag ser det som att räcka ut en hand till någon och om dom greppar den kan man dela med sig av en stabil energi som leder till att personen får ork att ta sig upp och vara den bästa sig själv man förmår att vara.
Visst jag har åsikter om andra människor men nyckelordet är att jag tror mig inte vara bättre utan vissa vill jag bara inte ha i min närhet- människor som suger energi utan att ge eller använda den till att faktiskt ta sig upp igen. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.
Om någon har fallit och du räcker ut handen, personen greppar handen men bara hänger i den utan att resa sig, då faller du själv till slut och inget gott har kommit utav det. Och om du tar i och utan persoinens hjälp reser den upp så kommer personen faller hårdare än aldrig förr den dagen du släpper taget.
Det är sorgligt för dessa människor har ju ett enormt värde men inser inte det själva. Men en dag kanske dom blir redo.
Alla har vi åsikter men hur tänker vi?
Jag skulle aldrig göra si och så osv.
Men det skulle du kanske göra om du var i personens skor och levde det livet och bar på dom känslorna. Du kanske bara hade önskat att någon sträckte ut handen och log mot dig istället för att titta på dig med allt från en fördömande till en nedlåtande blick.
Det vill jag åstakomma med min utbildning och mitt liv.
Kanske naivt för en del men om jag bara göra skillnad för någon utan att dom känner att jag är en översittare då har det varit värt det!
