Natalie och Ronja
Ja lilla Natalie. Hon är så glad trots allt.
Barn är otroliga människor. Dom besitter sådan styrka.
Även Ronja är kanonduktig nu när läget är som det är hemma.
Jag är så stolt.
Hur kunde en sådan ordinär och simpel människa som jag få så otroliga barn?
Det kommer jag aldrig upphöra förvånas över.
Om det verkligen är så att vi som föräldrar formar våra barn så kommer jag även här med en totalt "osvensk" kommentar och säger :
Fan vad jag har lyckats!!!
Natalies första dag i skolan utan mig gick iaf bra. Hon hade fått ont vid 10 tiden, men då tog hon sin alvedon och efter ett tag hade det gått över. Hon är en figther och ger inte upp!
Men känslan av maktlöshet gnager mig fortfarande hårt.
Bävar inför fredagens besök.
Jag vill inte se smärtan på Natalie nä'r dom pillar sårskorporna och kakan som sitter över det öppna såret, men samtidigt får jag bara bita ihop och se till att finnas där för henne till 100 %
Min läkning av mitt mammahjärta får jag ta tag i när min älskade flicka är återställd. Just nu läggs känslorna på ett lager som jag inte vågar öppna dörren till.
Många frågar hur det går för Natalie men inte många har frågat hur jag mår nu, men tur är väl det, för risken finns att muren faller då.
Nej nu måste jag sova eftersom jag ska skjutsa Natalie till och från skolan imorgon!
Måste även hinna med en bebis vikt, var alldeles för länge sen nu, men tiden har liksom inte funnits!
Shame on me!
