En bergochdalbana av känslor i mitt liv nu!

Mitt humör vänder så himla snabbt nuförtiden.
Jag har sedan i söndags ingen ordning alls på humöret, alltså det jag känner är ju äkta men allt blir tusen gånger starkare. Som tex känner jag mig irriterad kan jag explodera, fast i "vanliga" fall så skakar jag ganska snabbt av det. Hör jag en lugn låt kan jag börja gråta osv.


Idag har jag varit med Natalie i skolan och flera gånger fick jag tårar i ögonen, lyckades ju hålla tillbaka dom men man känner klumpen i halsen och man kan inte prata. Hon var så lycklig av att få hälsa på i skolan och alla henne vänner var så rara mot henne. Vi ska dit imorgon igen.

När jag kom hem fick jag ett lyckorus eftersom min älskade man städat och fixat med allt här hemma. Och sen gick jag ut på nätet och läste en grej och mitt humör blev sååå irriterat igen. Jävla moralkakor säger jag bara! Skrämmande hur en del resonerar som om dom hade alla svar och vet det rätta för allt och alla.
Det är faktiskt något som kan reta gallfeber på mig, när man tror sig sitta med alla rätta svaren för alla i världen. Och att om alla levde som den personen så skulle inga problem finnas osv.

Egentligen så tror ju jag att dessa människor är riktigt osäkra på sig själva så att dom lever i en värld av krav på sig själva och lever ut och söker bekräftelse på att dom är så "bra". Det är en sak vad man utger sig för och vad man egentligen är. Och har man ett sånt enormt behov att alltid visa sig perfekt och att besitta svaren på världens problem så tror jag verklighetsuppfattningen är lite skev. Alla gör vi vårt bästa som människor och alla har vi vår egen väg att vandra. Döm inte andra för deras beslut och var inte så trångsynt att man bara ser det negativa i allt, det är mitt motto som funkar för mig. Annars skulle jag mås så dåligt eftersom jag har ett behov av att hjälpa människor som har det tufft av diverse anledningar. Jag kan inte bara se efter min egen lilla radie och sen se ner på andra och kasta en moral-kaka mot dom då och då. Utan känner jag att något är tokigt så frågar jag och erbjuder min hjälp. Men sen kan man aldrig hjälpa någon som inte vill bli hjälpt heller.

Men det som var poängen var att just nu när mitt känsloregister är så ömtåligt så tar sånt extra hårt och jag blir så arg att det kryper i mig. Men det går över, som tur är.

Men vad konstigt det är att en sådan här händelse kan sätta igång ett händelseförlopp i kroppen som gör att man knappt hinner med i svängarna när känslorna väller fram.. Och det gör en så fruktansvärt trött att gå och känna så starkt hela tiden! Är det ett slags chocktillstånd man är i fortfarande? När blir man sig själv igen efter detta?
Jag är så trött på att hela tiden gå med ett litet tryck över bröstet, känns som att jag har en panikattack som är på väg men aldrig kommer, förstår ni? Eller som en pågående panikattack som aldrig släpper.. Svårt att förklara..


Och ikväll ska jag på Friskis & Svettis familjegympa som vi föräldrar lyckats få dom att starta upp i Gimo :)
En förälder ringde häromdagen och gav mig beröm för att jag samlat ihop föräldrar i en grupp på facebook och hållt kontakten med F&S, du ska vara stolt över vad du lyckats med sa hon :) Och mina känslor efter det samtala gjorde mig gråtmild igen, fan man e hopplös nu!

Så hoppas ingen förälder kommer och ger mig beröm för det ikväll för då får man ju skämmas om man visar att man blir tårögd för det!! ( i telefon ser ju ingen mig iaf!) Och sen anser jag att alla föräldrar har ju hjälpt till med detta för utan allas intresse och hjälp att sprida det skulle det ju inte finnas nu!


Så nu ska man ta fram gympingkläderna till mor och dotter!!
(även om mamman är så slut att hon snart kollapsar, men det får jag ignorera och bara bege mig dit!)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback